Kunst und Kultur

Special Price

2011-01-20T14:01:00.002+01:00

Exklusiva New York-erbjudanden
Bo 2-3 nätter och spara 35 kr eller 4 eller fler nätter och spara 70 kr
Använd kupongkod VISITNYS50 för 2-3 nätter eller VISITNYS100 för 4 eller fler nätter

Villkor och bestämmelser...

Jag vet inte? Man ska ha respekt för pengar, men att spara 35 kronor på en New York-resa känns inte extremt mycket. Fast stanna fyra nätter och spara, i sammanhanget svindlande - sjuttio kronor. Sjua. Nolla. 70!

Dra mig baklänges på en bår

2011-01-19T20:42:00.002+01:00

Det var så sant. Den där första magnetröntgen var bara för nöjesskull. Sköterskan ville ju inte tro mig när jag sa var knölen som skulle granskas sitter. Istället svarade hon bara, mmm visst säkert och körde på.

Alltså fick allt göras om igen. Nu utan både Lugna favoriter och kommentarer. Bara bit ihop och tystnad.

Det kommer en dag

2011-01-19T20:25:00.003+01:00

Du stiger upp på morgonen och du gör det igen. Du har ett jobb, som Ulf sjunger. Det börjar närma sig. Gör ett besök på jobbet. Någon sorts inskolning, kan man kanske säga. Det verkar finnas behov och efterfrågan. Jag är välkommen tillbaka.

Ska i alla fall skjuta på återkomsten till någon vecka senare än tidigare planerat. Börjar med att ta semester.

På hemvägen går jag in på Pressbyrån och köper en cola. Och en trisslott.

Levande begravd

2010-12-30T12:17:00.002+01:00

Genomgår magnetröntgen och får veta hur det känns att bli levande begravd. I lurarna spelas Lugna favoriter, med vissa avbrott för tant som säger - Det går ju bra det här!

Positivt var väl ändå att jag blir tilltalad med - Ni ungdomar...!

Nu tycker jag vi glömmer det här. Hämtar nycklar till ny lägenhet och ser fram emot 2011. Gott nytt år!

Jag jag jag

2010-12-20T21:01:00.003+01:00

Går på informationsmöte i Sjöstaden om läget inför vårens intag till förskolan. Och vill ställa mig upp och skrika. Mina moderatröstande grannar har minsann stora krav på det offentliga och är inte mycket för eget ansvar. Någon liten egen ansträngning är det inte tal om. Herregud!

Det är många på mötet i skolmatsalen. Många vill yttra sig om just sin situation - och de är arga. Hur kan det komma sig att det inte byggts förskola fem meter från just deras hus. - Ni ansvariga visste ju, ni måste ta ert ansvar.

Eller kanske inte riktigt så. Men nästan. Exempel på "synpunkter" var till exempel:

- Menar ni att vi kan komma att erbjudas plats på Södermalm? Jag som går till jobbet, ska jag verkligen behöva skaffa SL-kort alternativt behöva köra bil???

Ja, vart är samhället på väg? Vidare:

- Ni säger att man har åtta dagar på sig att svara när man blivit erbjuden plats. Men nu är det ju jul och nyår!!!

- Man kan logga in med e-legitimation, se erbjudanden och även tacka ja eller nej.

- Vad då??? Ska man behöva ha datorn med sig utomlands!!!

Återigen, vart är samhället på väg? Ska man inte få åka till Thailand i fred. Någon annan måste väl ta ansvar för mina intressen.

Själv är jag på riktigt lugnad och nöjd med beskedet att stadsdelen med allra största sannolikhet kommer att leva upp till garantin och erbjuda plats på förskola vid den tidpunkt vi önskat.

Mindre lugnad är jag av de senaste turerna kring SJ och det så kallade tågkaoset. Eftersom jag vill komma fram och komma fram i tid till julfirandet försöker jag helt enkelt ta lite eget ansvar för den biten. Ringde i dag lugnt och sansat till SJ och bad om pengarna tillbaka för köpta biljetter. Har bokat hyrbil.

Hälsan själv

2010-11-19T20:06:00.002+01:00

Svin, fågel eller mittemellan? Ingen aning. Men har just rest mig från den jävligaste influensa jag varit med om. För första gången har det ringts efter ambulans, åtminstone i mitt namn. Från ingenstans fick jag snabbt 40 graders feber och började skaka och krampa så till den grad att det blev svårt att andas.
Efter ett tag lugnade det sig givetvis och jag tog mig till akuten medelst taxi istället. Väl där fick jag en liter dropp och det var väl vad som behövdes för läget skulle stabiliseras så pass att det bara var att stapla hem igen och sova och sova.
Men inte nog med det. Blå tågets gamla dänga och raden "deras feta nackar" träffar plötsligt - mig. På något sätt. Inte för att jag är någon framstående representant varken för staten eller kapitalet utan för att det dykt upp en utbuktning på min nacke.
För ett antal veckor sedan togs prover på denna, ja, utbuktning, på - iiiiiiiii - Radiumhemmet. Redan där hade jag fått nog med spänning. Sedan dröjde det länge. Vid återbesök hos läkare hade svaret inte kommit. Kanske hade det kommit bort, kanske skulle hon ringa när det kom. Annars kunde jag ju ringa.
När jag nästan glömt ringde jag till slut. Jo, svar fanns. Den där grejen innehöll godartade fettceller, helt enkelt. Skönt, då kan vi väl lägga det hela bakom oss. Icke.
Det var ju bra, men den var lite odefinierbar, diffus och inte så avgränsad som man kunde önska. Bäst att magnetröntga. Eller var det ultraljud, jag vet inte. Men herregud, nu räcker det. Bara att vänta på kallelse och vidare utredning.
I övrigt har det i samband med båda ovanstående händelser tagits en massa andra prover som imponerat. "Du är ju fantastiskt frisk". Jo, jag är väl det.

Liv!

2010-11-02T19:14:00.002+01:00

Nu har vi varit hemma tillsammans ett par månader snart. Det sägs att jag brukade jobba. Jag vet inte? På tisdagar, som i dag, tar vi bussen till Odenplan och leker och simmar. Vet inte var du fått det ifrån men du är helt orädd i vattnet. Jag är snart 38 och får alltid vatten i näsan och kan inte dyka. Du är 11 månader och både kan och vill. Du älskar vattnet och är den i gruppen som plaskar, pratar och skrattar mest. Trots att vi hoppade på först nu i steg 3 och de andra varit med sedan de var ett par månader.
Vi har roligt på tisdagarna. Efteråt går vi på konditori. Just det, konditori, inte kafé. Jag äter budapestbakelse och dricker kaffe i kopp. Du får medhavd smoothie och smörgåsrån. Som vanligt charmar du hela stället. Alla pratar med dig och vinkar när vi går.
Sen tar vi en promenad längs Vasagatan och en avstickare på Upplandsgatan och kollar in utbudet i skivbutikerna. Du tröttnar efter ett tag, då tar vi bussen hem. Det är en ganska lång resa när man är trött, från Odenplan till Barnängen. När du blir förbannad ger jag dig ett helt gäng majskrokar. Som en avledande manöver, liksom.
När vi köpt blöjor och mat på Konsum är vi äntligen hemma och du får stiga ur vagnen. Värmer en burk lasagne som du slukar med din vanliga goda aptit. En halv banan blir det till efterrätt. Sen vi tittar på varandra och skrattar. Du gillar när jag säger konstiga saker och gör märkliga gester. Och så kittlar jag sig med skägget så att du kiknar.
Även de roligaste dagarna tar slut. Efter pyjamas och tandborstning får du vällingflaskan i sängen. Nu tror jag du somnat, trots att dörren står på glänt och The Falls senaste gnisslar i stereon här ute hos mig.
Mamma jobbar och kommer hem senare. Jag finns här ute hela kvällen. Nu ska jag värma lite mat och titta på Champions Leauge-fotboll.
Jag berättar i morgon hur det gick för United. Då väntar ännu större äventyr. Då tar vi tåget du och jag för att hälsa på farmor och farfar. Men det är i morgon det. Sov gott!

EP-släpp och spelning

2010-08-10T12:57:00.000+02:00

26 augusti från kl 19. Pet Sounds bar, Skånegatan 80.

Flyktplan by Björn Wilner

2010-08-10T12:52:00.000+02:00

Flyktplan by Björn Wilner

Nya låtar på myspace. Ny EP 26 augusti 2010.

1 000

2010-03-23T20:56:00.004+01:00

Det bloggas inte särskilt flitigt. Men - sedan juni 2005 har det blivit ett tusen (1 000!) inlägg. Bara att trycka på skriv ut och häfta ihop - och vips, så har man gjort sig en Norén/Lokko.

Varför inte prova ett lite mer kortfattat asocialt medium. Jag startar ett twitterkonto.

Ålderstecken

2010-03-23T20:43:00.002+01:00

Upptäckte ett grått hårstrå härom dagen. På bröstet. Nu hittar jag det inte. Det kanske bara var en (mar-) dröm.

Hörde att Teenage Fanclub släpper nytt i maj. Fantastisch!

Bara lite

2010-03-12T23:25:00.004+01:00

Nog blir det klassiskt fredagsmys även här. Fast inte så mycket.

Kommer hem från jobbet och tar på mig väl ingångna Acne-jeans och en Iron Maiden-tröja, det vill säga ledig mysklädsel. Efter några turer somnar den minsta i familjen och det äts tacos framför Let´s Dance. Efter maten måste jag dock erkänna att jag tappar focus lite, fuskar och sitter och bläddrar i svenskan.

Sen är det mer eller mindre kört redan före klockan 22. Vi somnar i soffan. Känner mig, som man skulle sagt 2005, utbränd. Och det har inte att göra med att "någon" i morse tyckte det var en bra idé att vakna vid fyratiden. Nej, den där stickande känslan i hjärnan och totala utmattningen som ger en stirrande blick, åtminstone när inte någon ser, har jag haft sedan 2007. Så vem bryr sig? Uppenbarligen inte jag i alla fall. Kan man bör man göra någonting åt det där.

Vaknar till av ett skrik från sovrummet och kommer in i någon sorts andra andning. Ensam kvar uppe plockar jag fram mitt i dag levererade ex av Andres Lokkos samlade texter (1.732 sidor, varken mer eller mindre). Det är den tartan-mönstrade specialutgåvan, jag har No 416 av 500. På baksidan står de att denna numrerade upplaga med båda volymerna är signerad. Men icke. Det står bara från Jakan with love och sedan är det tomt. Så Andres, hur gör vi nu med den biten?

Nu har jag suttit här en stund och läst om för mig okända soulmusiker och ännu en gång om Manchester och Hacienda i början av 90-talet. Det kommer att bli en resa tillbaka och fortsätta framåt mot det riktiga vuxenlivet. Klockan är snart tolv. Ser man på.

Det var bättre med energin då, man orkade vara ute hela natten. Men Lokko skriver bättre nu. Då var det mycket: jag var där, han var där och det och det är bra och det där är jättebra och ganska coolt och du har ingen aning för internet finns inte. Sen tar det sig och blir ofta helt lysande (därför jag har köpt skiten, liksom).

Nu sover jag.

Jag ska också vara hemma

2010-03-08T16:16:00.002+01:00

I dagens post/adresserade reklam: S får reklam för barnkläder, undertecknad får inbjudan till filmvisning av finansiell rådgivare.

Vet inte om det har med saken att göra, det bara slog mig att det är internationella kvinnodagen i dag.

Och i dag drar Carlos Rojas/TCO igång kampanjen Klart jag ska vara hemma för att fler män ska vara föräldralediga (syns väl inte i publicerat skick men varken Carlos Rojas eller föräldraledig gillas av bloggers rättstavningsprogram).

I alla fall. Klart man ska. Från någon gång i höst. Man är väl en modern man, inte en dinosaurie.

Att inte gå till ett jobb på flera månader låter bra. Kommer man längta dit, tror knappast det, så är väl det bra också, förr eller senare lär man ju hamna där igen.

Har bara inte tagit det där på jobbet ännu. Kanske inte något att dra upp så här under den första månaden. Först introduktion och utbildning sedan ledighet. Men så blir det, det är en rättighet jag tänker ta mig.

Helt sjukt

2010-02-18T13:24:00.002+01:00

Det har sina fördelar att vakna mitt i natten feberyr och med influensamage. På väg ner i sängen igen inser man att det pågår OS-hockey. Nu när den kommande dagen ändå verkar förstörd lägger jag mig i soffan och ser Sverige slå Tyskland med 2-0. En okej inledning, antar jag. Nu blir det bara svårare.

När vi alla vaknade till framåt förmiddagen visade det sig att vi var två i familjen som hade behövt blöja. Det var bara en som hade det.

Jag som aldrig är sjuk (-anmäld). Det tog emot att så här första veckan på nya jobbet ringa mig sjuk. Men vad göra? Så var det. Så är det.

Nu ligger jag här och slumrar, intar vätska och lyssnar på Thåströms bekännelser. Vet inte om jag orkar se tv, dvd eller spela tv-spel. Troligen inte.

Mannen under trappan

2010-01-18T10:11:00.002+01:00

Ibland är livet - fantastiskt. Satt hemma och laddade med kolhydrater, hade bokat bil och var allmänt sugen på bockeymatch och på att röra lite på mig på söndagkvällen. Ombytt stiger jag ut i trapphuset för att ta hissen ner till förrådet där skridskor och klubba förvaras. Hissen är upptagen/fungerar inte. Inte hela världen att ta trapporna. Jag stannar till på varje våning för att se om någon lagt beslag på hissen för flytt eller liknanade. Icke. Den är sönder. Det har hänt förr, så att säga.

Stående på entréplan slår det mig - hur kommer jag vidare ner i källaren där förråden finns utan hiss. Trappan slutade uppenbarligen här. Kan man gå igenom garaget? Dit har jag inte tillträde. Vid cykelförrådet finns en trappa, den går säkert dit? Funkar min passerbricka? Nej. Någon av mig innehavd nyckel? Nej. Hänger ett tag utanför porten på andra sidan huset, tror att vår källare är gemensam. Blir inte insläppt.

Jag ringer Familjebostäders jour. Anmäler att hissen lagt av. Begär inte att personen, som ändå svarade något med Familjebostäder ska veta, men chansar och frågar ändå om han råkar veta hur man tar sig ner i källaren utan hjälp av hiss.

Jag bor inte där, svarar människan. Jag slänger på luren (Eller vad man nu säger att man gör? Trycker plötsligt och hårt men med precision på den pyttelilla röda knappen?) Vad i... Är han en idiot? Är jag en idiot? Bor inte alla som på något sätt har med Familjebostäders fastigheter att göra i min källare???

Går i vredesmod till Konsum och köper - thekakor. Sen hem och byta om igen och slå sig ner i den soffa jag just lämnat.

För övrigt fortsätter min ökenvandring, eller vad man ska säga, i myndighetssverige. Den 15 februari börjar jag jobba i den "hyllade" Arbetsförmedlingen. Färre har förtroende för AF än för SJ. Kan bli något att bita i.

Det känns bra så här långt. Var liksom dags att gå vidare. Ja, redan. Och jag kommer att hålla till i Globen (Nej, inte inne på själva arenan.), ett stenkast hemifrån. No more pendeltåg eller travande till och från Huddinge centrum. Bara en sån sak.

Ett år - Nio månader

2009-12-31T11:45:00.002+01:00

Det har varit en jul hemma. För första gången var det hemma hos oss det kläddes gran och dukades upp julbord. Nu är det vår nya familj som gäller och farmor och farfar och mormor var på besök. Självklart var det Liv, knappt tre veckor, som fick flest julklappar. Fast hon sov under hela utdelningen och öppningen. Nästa år blir nog annorlunda. Då kommer Tomten på riktigt.

Och så har vi avverkat ännu ett år. Det femte sedan jag började skriva blogg. Har väl tidigare årsskiften radat upp ett antal händelser, saker jag gjort, under året som gått. Känns kanske inte lika relevant just i dag att fokusera på jobb, flytt, teaterföreställningar, egna inspelningar, fotbollsmatcher, ligaseger för United, Hammarby till Superettan, resor, konserter med Springsteen och Blur eller skivköp.

- Låt oss här ändå göra en avstickare och konstatera att många av de skivor jag köper under året sedan hamnar på kritikernas årsbästalistor. Vad nu det betyder. I alla fall. Av årets 25 album som Sonic listar i årets sista nummer (50), och som även dyker upp hos många andra, innehar jag 13. Top fem prickar jag allihop. Kan vara något för dig också om du inte redan upptäckt:

1. Animal Collective, Merriweather Post Pavilion
2. Bill Callahan, Sometimes I Wish We Were An Eagle
3. Girls, Album
4. Fever Ray, Fever Ray
5. Grizzly Bear, Veckatimest

Glöm inte heller The XX eller Ingenting.

Men. Även om det var nu på sluttampen det verkligen hände kommer 2009 var året som delar in mitt liv i före och efter. Det var året då jag blev pappa. Året då S var gravid mest hela tiden och vi väntade och räknade ner. Det var som ett slags julkalender som varade i nio månader. Varje lördag, när vi gick in i nästa graviditetsvecka, läste vi i boken om den utveckling som väntade kommande vecka. Det kändes som en lång väntan, men till slut var boken slut och det var nästan dags. Det tog en vecka till. Nu är hon här, ligger bredvid mig i soffan med nappen i munnen och gnyr lite då och då medan jag fingrar på datorn och vi lyssnar på nyss nämnda Girls.

Det är mest sådant vi gör, ligger i soffan, ser fotboll eller bröderna Marx, eller nåt, byter blöja och pratar med fiskarna i taket, tittar på lamporna och julgransbelysningen. Antar att jag snart måste börja jobba igen, byter dessutom jobb någon gång januari/februari, men jag kommer att längta hem. Och sakerna vi hittar på kommer att bli mer och mer avancerade och bara ännu roligare.

Fick Ronny Olovssons Värsta pappan! i julklapp. Jag har också ofta funderat på det där med att jag har samma intressen som när jag var femton. Olovsson listar 1) Sexiga tjejer (kurviga), 2) AC/DC (70-talet), 3) Luleå Hockey (Matti Ruisma), som det som triggade honom när han var fjorton, femton och konstaterar att om han tvingas äta sanningsserum och kedjas vid en tribunal finns det stor risk att han skulle avslöja sig med samma infantila ranking över livets viktigaste glädjeämnen även i dag. Min lista skulle inte vara likadan, men liknande. Är man trots det vuxen att bli pappa, att fostra ett barn?

Det är jag helt övertygad om. Kanske just därför. Nej, jag vet inte. I alla fall. Nu är det upp till bevis. Och jag ska vara en bra pappa för min Liv. 2010 är snart här och hennes och mitt liv tillsammans har bara just börjat. Gott nytt år.

Insnöad

2009-12-17T16:13:00.004+01:00

Nu är jag där. Det är kiss och bröstmjölk i min säng. Jag har kräk på tröjan och går med långa korvar med ihop-pressade blöjor som väger många kilon till sopnedkastet. Och jag tror inte det kan bli bättre.

Jag kan inte låta bli att stå och titta på henne när hon sover, eller att nosa på hennes mage för att hon luktar så gott (nu när navelstumpen ramlat bort och liklukten försvunnit).

Hon har sofistikerad musiksmak, min dotter. Jag placerar henne framför högtalarna och vi lyssnar på The Sea and Cake, fortsätter med Glasvegas och avslutar med Yo La Tengo. Hon somnar direkt och sover i ett par timmar. Jag tror det är ett bra betyg? Hon kan det där. När hon var i magen var hon med på både Springsteen och Morrissey.

Vi har redan hunnit se flera fotbollsmatcher tillsammans. Hon sover på mitt bröst. Publiksorlet och Ola Anderssons analyser söver henne. Jag sitter blixtstill i 90 minuter för att inte väcka henne, så att S ska få sova en stund.

Så där lever vi insnöade i vår lägenhet. Längesen jag hade tid att lyssna på så mycket musik och se så många matcher. Ska göra ett litet gästspel på jobbet ett par dagar nästa vecka, sen blir det ledigt två veckor till.

Tog mig förresten ut ett par timmar förra veckan och var på anställningsintervju. Det kändes bra. Vet att de sedan kollat en del referenser. Sen har jag inte hört något?

091205

2009-12-08T15:00:00.002+01:00

Då föddes min dotter. Hon är det finaste jag någonsin har sett. Jag ska älska henne och göra allt jag kan för henne. Nu och alltid.

40 (+4)

2009-12-01T16:54:00.003+01:00

Så går det ytterligare en tid och en helg utan barn. I väntan på ett barn. Vad gör man då? Inte läge att ha några större planer eftersom man inte vet när det stora kommer att inträffa.

En lördagkväll när man sitter hemma och äter korv med mos och läser. En söndag med promenad, hockeybockey (storstryk, men jag gör alltid mål) och andra halvlek av El Classico och Zlatans mål.

I går klämde vi i sista stund, eftersom det är en film om förväntningar inför att få barn, Sam Mendes Away we go på bio.

På jobbet går jag lite på halvfart. Svårt att planera eftersom jag när som helst och med omedelbar verkan ska vara ledig ett par veckor.

Går till Pet Sounds och rekommenderas lite god musik: Yo la tengo och The Avett Brothers.

Den tid som flyr

2009-11-22T13:03:00.005+01:00

Försöker få de sista dagarna som icke förälder att gå. Passar på att göra sådant som det kanske inte finns utrymme för sedan, under de första veckorna i alla fall. Spelar hockey-bockey, har inte stått på ett par skridskor på över ett år, men lyckas sätta ett par bollar i nät i alla fall (dock förlust 6-9). Ser Djurgården vinna mot Frölunda på Hovet och funderar på varför det är så mycket mer avslappnad och trevlig stämning på elithockey jämfört med allsvensk fotboll? Går ut och äter, provar Square i sjöstaden och tycker det är ett ganska trevligt ställe. God mat vid detta tillfälle. Eftermiddagsäter även på Göteborg. Tränar. Springer, lite styrketräning, går på ett vansinnigt jobbigt step- och styrkepass på Saga, innebandy. Sitter hemma och läser om pop och sånt. Bland annat Musik Nonstop av den för tidigt bortgångne Lennart Persson, en hyllning till Pet Sounds-butiken som fyller 30 år. Jag är redan stammis, men måste genast gå dit och köper Local Natives Gorilla Manor. En nästan världsberömd kulturinstitution, Pet Sounds, alltså. Den som inte förstått det här med skivor och skivbutiker borde ta en koll i den där boken. Kanske förstår man inte då heller om man inte gjort det tidigare. Nu håller det där på att dö ut, men för mig och några till är skivor och butiker där man kan köpa dem fantastiska och viktiga saker. Nej, det är inte samma sak med Spotify (även om jag har det) eller iTunes-bibliotek (som jag också har). LP-skivor och senare CD-skivor och ljudet på dem förändrade mitt liv för längesen och kommer att vara med mig länge till. Ser filmer på DVD. Trodde att Drag me to hell var läskig på riktigt. En besvikelse. Frost/Nixon. Ett samtal. Oerhört spännande och intressant. Vem lyckas få Bush att be om ursäkt för sitt svek? Se för allt i världen inte Slaget vid Passendale. Trodde knappt så dåliga filmer gjordes utanför Sveriges gränser. Mat fastnar i skägget. Ser ut som Saddam i sin håla.

Slutspel

2009-11-07T13:45:00.002+01:00

Mitt "slutspelsskägg" är större än något skägg någonsin har varit. På mig, alltså. Snart är det moget att rakas av. Tror jag. Skäggrock har ju haft en uppsving under det senaste året och nog är det något åt det hållet jag ägnar mig åt också. Och snart är det jul igen.

Även om jag ser lite otymplig ut med en massa valkar på bilden ovan vill jag påstå att det inte är riktigt överensstämmande med verkligheten. Det går väl i och för sig lite upp och ner med träningen, men i går morse steg jag upp vid sex, och så ner med ett glas vatten, in med en snus och ut i mörkret. Det är en frisk upplevelse att vara ute i morgondimman före de flesta andra och springa längs kajerna utanför knuten och över till Södermalm med lätt pigg musik i lurarna - Fibes Oh Fibes 1987. Sen en rejäl frukost med gröt och iväg till jobbet.

Och i dag har förmiddagen ägnats åt en och en halv timmes yoga på Nautilus. I kväll passar jag på att gå ut på stan för lite umgänge och musik, det lär bli lite annat som gäller den närmaste tiden framöver. Kanske Pet Sounds bar och på Debaser Slussen spelar Bruket och på Strand Brothers of End.

Muzak

2009-11-05T19:47:00.004+01:00

Det får ta den tid det tar, men inspelningen vi gjorde i slutet av sommaren är inte bortglömd. I veckan har sång lagts om på en låt och inom de närmaste veckorna ska slutmixning göras. Om allt känns bra då återstår mastring, framtagande av omslag , fix med design och layout och tryckning. Det vore kul om det blev en skiva. Och det är väl jag som avgör det, så så får det bli.

I dag är det tre veckor till utsatt datum! Profylaxkurs - check. Vagnen, vaggan och liten anka till badet - check.

Har blivit inbjuden till Spotify. Det är liksom för mycket, musik, musik, överallt musik, men klart man vill ha det ändå. Kommer inte att sluta med skivor och nedladdningar till iTunes i alla fall. Spotify blir som ett fantastiskt uppslagsverk där både det ena och andra kan provlyssnas i de nya högtalare jag köpt till datorn - Bose Companion II. Bra grejer till det priset.

Mer om det en annan gång, men jag har sökt jobb. Det också. Mitt i allt.

Nej till svineriet

2009-11-05T19:24:00.003+01:00

Nog tvekade jag ett ögonblick när invändningarna mot vaccinering hördes som starkast. Men sedan när tror jag mer på charlataner, bloggare, konspirationsteoretiker och rättshaverister än på svenska myndigheter, WHO och beprövad vetenskap. Nej, just det, det gör jag ju inte.

Klart att det finns små risker med det mesta. Men nog brukar jag ta medicin när läkare rekommenderar det. Och den här gången rekommenderades jag vaccin. Alltså ställde jag mig i tisdags i kön i den provisoriska lokal min vårdcentral öppnat för ändamålet. En halvtimme senare hade jag fått den smidiga lilla sprutan som inte kändes alls och inte ens krävde ett plåster efteråt. Och det känns helt rätt och självklart. I går hade jag lite lite ont i armen i dag är allt som vanligt.

S är gravid (och vaccinerad) och snart ska jag umgås med mitt lilla barn, som inte ska behöva börja livet med influensa och jag vill inte smitta någon annan heller.

Det är inte många men uppenbarligen hamnar en och annan tidigare frisk på sjukhus och några till och med dör. Kan man stoppa det så gör man det. Det är så vi jobbar här i vårt annars friska rika land där vi överlag lever länge. Hade vi inte använt oss av läkemedel och vaccin mot lite allt möjligt hade det knappast sett ut så. Eller tycker de som är emot vaccinering nu att vi ska ha tillbaka TBC och difteri också?

Varför inte?

2009-10-18T12:43:00.002+02:00

Har varit på föräldrakurs i veckan. Handlade mest om förlossningen, vad som väntar och vilken hjälp som finns, det är ju liksom det som ligger överst på agendan just nu. Frågan är vad som händer sen. Men det tror jag löser sig. Jag känner att vi är så förberedda vi kan, både inför förlossningen (lätt för mig att säga) och för resten av vårt liv. Snart är det dags.

I går beställdes skötbord. Dessutom köptes kuddar, täcke och litet annat till den lille. Tror vi har det mesta som behövs för att klara de första dagarna, har till och med köpt ett litet paket med blöjor. Resten får komma sen. Och i dag ska jag gå bort till bryggan där Stockholms stad placerat en pump för cyklar och pumpa däcken på vagnen för att sedan hoppas att luften stannar kvar och det inte är punktering.

Var på Berns och lyssnade på Ray Davies för ett par veckor sedan. Vet inte varför men hade fått för mig att denne poplegend var lite svår till humöret. Så var icke fallet. Han uppträdde mer som en aningen tilltufsad men glad och käck engelsk pubtrubadur. Och jag vet inte, är lite tveksam till inledningen där två gubbar river av gamla klassiker på akustisk gitarr och uppmanar till allsång. Men det tar sig när bandet kommer in. Och han, framförallt tillsammans med The Kinks, har onekligen gjort ett gäng fantastiska poplåtar. En "ung" man som jag får ta del av ett stycke historia och får live uppleva vad sådant som till exempel Blur och The Hives håller på med en gång kommer ifrån.

Tänkte på det här med de där nyhetskalkonerna som hade uppträtt på firmafest och sedan tyckte de skulle göra show Berns. De blev sågade och nu har det hela blåsts av. Enligt tidningarna har de blivit ledsna av den dåliga kritiken. Och det kan man ju förstå.

Men. Varför skulle Malou von Sivers och Lennart Ekdahl och resten, som själva är journalister och som förhoppningsvis i sina roller som sådana tänker kritiskt och ställer till svars, skonas av kollegor som har som jobb att skriva om underhållning och artister? Som om artist och underhållare inte vore ett yrke som kanske kräver utbildning, hårt arbete och erfarenhet för att fungera. Bara för att man gör något som uppskattas av vännerna på firmafesten är det inte säkert att det borde bli en angelägenhet för de etablerade scenerna som sedan automatiskt ska hyllas av Sveriges största tidningar.

I så fall vill jag omedelbart ha en egen talkshow i TV4. Tja, varför inte?

Veckans (eller möjligen förra veckans) skivor: Girls - Album och Editors - In this light and on this evening.

Någonting

2009-09-27T19:44:00.004+02:00

Jag ger mig. Har hela tiden tyckt det var töntigt med bandet som inte vill ha ett namn och inte heta någonting. Hörde dem för längesen som förband någonstans. Jag brydde mig inte. Nu dyker Ingenting (vet inte hur man gör den där parentesen som inte är en vanlig parentes) upp överallt. Det är inte ofta men ibland sätter jag på P3 och då är de alltid där. Det där är väl ingenting(!), har jag försökt. Men jag har inte blivit fri från den där enkla, lysande, klättrande pianoslingan. Inte från texten, eller det andra heller. Och kanske har det där bandet något mer också. Utan att vara medveten om det åker Tomhet, idel tomhet med när jag köper Richard Hawley´s nya (har inte lyssnat än). Halleluja!

Ser Killinggänget på Dramaten. Jag vet inte? Konstigt är det. Och konstigt är ju ofta bra. Men frågan är om de inte kört fast på riktigt. Där håller herrarna på och gör något av sin idétorka. Frågan är vad? Inte så roligt. Några trötta allvarliga stunder. Mycket känns krystat - vi kan göra vad vi vill. Utsålt är det i vilket fall, jag fick kämpa för att få min biljett.

Tänkte på det här med socialismen och på den svenska borgerligheten, det vill säga Alliansen, och på varför jag inte röstar på det gänget, även om inspirationen inte direkt flödar på vänsterkanten. Och förmodligen aldrig kommer att göra heller. Ibland kan man ju undra. Sen kommer Reinfeldt, Borg, Hägglund och de där med sina påminnelser.

Socialismen kan med rätta kritiseras för fyrkantighet, för mycket femårsplaner och lägga-livet-till-rätta-klåfingrighet. Det där gillar inte borgarna. Och oftast inte jag heller. Sen kommer Alliansen med sänkt skatt och det känns ju bra i plånboken. Men sen då? Politik måste vara mer än så. Men det är väl ungefär det och allt och alla ska följa samma mall och tjäna samma syfte. Det är rationalitet, inga snedsteg, ingen individualitet utanför ramarna. Struntprat om "vanliga människor", utförsäljning och avknoppning till varje pris, ingen ska söka sig fram och överraska sig själv och alla andra, så studiestöd ska inte betalas ut så länge. Håll inte på med strunt, läs ekonomi eller till ingenjör, bli lönsam. Forskning ska inte bedrivas lite så där hur som helst, den ska vara - lönsam - under inflytande av näringslivet. Det samma på kulturens område. Inga högre värden här inte, det är inte något för "vanligt folk". Snacka om fyrkantig låda. Think inside the box.

Och så vidare. Klart att vi behöver lönsamhet och inte kan slappa runt och leva på bidrag. Frågan är om det är den där gamla borgerliga enda vägen som leder till ett rikt (i alla bemärkelser) samhälle. Skulle inte tro det. Därför ingen röst från mig.

Och så kommer forskning som visar att Sverige, det gamla Sosse-sverige, är ett mer socialt rörligt samhälle än USA. Men så kan det ju inte vara, myten får duga som sanning, trots att de hungriga vargarna inte jagar så bra som man kan tro. Så jag, jag föredrar det där gamla röda Sverige, trots alla brister. Land of the free, så att säga.

Nu ska jag inte komma här och påstå att jag är någon "ovanlig" feminist- och genusmänniska, men på tal om herrarna på Herrön: Zappar förbi reprisen av gårdagens Här är ditt liv. Inte vet jag, är det okej med bara män som huvudpersoner?

Väntans tider

2009-09-19T23:10:00.002+02:00

Det här är inte en blogg. Inte längre i alla fall. För längesen var det kanske det, men inte nu. Informationsflödet har stannat upp. Varför vet jag inte. Kanske meddelar jag mig med världen på något annat sätt. Det tror jag inte. Jag meddelar mig helt enkelt inte så mycket alls.

Så vad är det då jag gör? Jo, jag väntar mest. Väntar på att gå hem från jobbet. Väntar på att få gå och lägga mig.

Väntar på att mitt barn ska födas.

Sitter och tittar på Tummens baby-gym, amningskudden med mumintroll och babysittern från BabyBjörn i jeanstyg. Och här ska jag sitta ett tag till. Kanske nio veckor. Har förresten varit nere i förrådet och konstaterat att däcken på vagnen måste pumpas.

Sen börjar det, det nya livet. Det gamla finns ju kvar också, men det blir något som går utöver allt det där. En helt ny känsla, kanske den största. Så har man sagt i alla fall. Än vet jag ingenting om det.

Under tiden tar jag mig till järnaffären för att köpa plugg och skruv. Bokhyllorna måste sättas fast i väggen. Kan inte bara sitta och vänta. Lika bra att göra som jag brukar. Jobba, träna, spela musik, teater. Läsa alla tidningar, läsa Guillous nya, se Man United och en massa annan fotboll. Allt är alltså som vanligt. Nästan.

Wilner re-invented

2009-09-04T20:32:00.004+02:00

Det är ett par veckor sedan nu. Tog tåget till en sådan plats dit jag inte trodde tåg tog någon längre. Jag steg av i Berghem, en liten by i skogen utanför Borås. Där tillbringades sedan tre dagar i en studio i en källare.

Enligt en strikt schema, som inkluderade uppstigning klockan åtta och bad i poolen efter 21, spelades fyra låtar in. Det är låtar som har varit med ett tag, men nu tog vi det från början. Skalade av och lade till lite annat. Inga distade gitarrer, mer piano, tillbakalutad sång. Jag tror vi hittade någonting där. Nu återstår mixning, mastring och sådant. Det tar den tid det tar. Kanske blir det en liten skiva av det där.

För övrigt så har jag blivit farbror till en liten flicka i Göteborg. Inte illa, men snart blir det större än så. Tiden går fort. Babygym och babysitter har inhandlats på Blocket. Och vagnen står ju sedan ett tag tillbaka i källaren.

Inte hur man har det, utan hur man tar det

2009-08-19T17:37:00.002+02:00

Och så fastnar jag i hissen bara för det. Det var väl sånt man trodde bara hände på film. Sitta fast i klaustrofobiskt litet utrymme och vänta på eventuell räddning.

Jag tryckte på larmknappen. Larmcentralen, svarade någon som sen uppenbarligen inte hörde mig så bra. -Sitter du fast i hissen eller inte? Ja, det gör jag verkligen, sa jag. Sen hörde jag inte mer.

Bara att sätta sig ner. Jag tog av mig en tröja för att motverka svettningarna och tog sedan tillfället i akt att träna avslappning. Det gick väl bra en dryg halvtimme, sen kände jag mig inte alls avslappnad och ringde på knappen igen. Någon annan svarade - har vi missat dig.

Men det hade de inte. Strax efter kom en svettig man som stressat från Östermalmstorg på ca 35 minuter och bände upp hissdörren. Tack för det. Jag kunde ta mig vidare och ut på den joggingrunda jag var på väg till.

Teaterkostym

2009-08-18T17:51:00.003+02:00

Läser i tidningen att Lars Norén är tillbaka. Och undrar vad det är för märken på kläderna han har på bilden.

Midnattsloppet

2009-08-16T18:54:00.003+02:00

För första gången någonsin ställde jag upp i någon typ av organiserad löpning. Vi var bortåt 21 000 som sprang och jag ramlade in på en 5463:e plats. Tiden var väl inte så bra - 53.30. Inte jättedålig heller eftersom jag inte har någonting att jämföra med och inte visste vilket tempo jag skulle hålla. Har aldrig tagit tid när jag varit ute på mina joggingrundor.

Oroväckande i starten och under de första två tre kilometerna var att jag ständigt blev omsprungen, själv lämnade jag inte någon bakom mig. Men jag höll i långa loppet, så att säga, eftersom jag kunde hålla ett hyfsat jämnt tempo. I de tunga uppförsbackarna kunde jag passera de som gått ut för hårt och som nu gick.

Det var skönt att springa på kvällstid i ett lätt duggregn och med publik runt omkring. Kanske står jag på startlinjen även nästa år. Då ska jag ha klocka och se till att pressa ner den där tiden. Någonstans mellan 45 och 50 ska det väl gå att få till!?

Vykort

2009-08-13T17:50:00.005+02:00

Shit, vad det regnar. Just nu, alltså. Det har det inte gjort hela tiden under denna semester som nu går mot sitt slut (1 dag kvar). Vad hände med alla dessa dagar?

Först var det någon dryg vecka där kropp och själ med blandat resultat försökte förstå det här med ledighet, nedkoppling och avkoppling. TA DET LUGNT, TA DET LUGNT, läsa böcker, se gamla filmer, se repriser av gamla fotbollsmatcher på Viasat fotboll och inte så mycket mer eftersom abstinens och allmän förvirring för det mesta gör mig sjukligt trött när jag försöker ta det lite lätt och ledigt. En gammal skada, som jag för övrigt undrar när och hur man ska lyckas reparera. Tycker inte mitt liv är så pressat nu för tiden. Beror förstås på vad man jämför med och vad man begär av sig själv. Finns väl lite att fundera på där.

Sedan har det varit liten Skandinavienturné, eller åtminstone en resa genom valda delar av Sverige och Danmark. Hyrde liten löjlig Toyota, som visade sig var betydligt skönare att köra alla mil med än vad man först kunde tro och som knappt drog någon bensin alls.

Först en övernattning i Småland. Vidare till vänner med grill och barn utanför Malmö. Där tvingades jag i det iskalla vattnet och begick sommarens enda bad efter hån och påtryckningar från såväl 5-åringar som 60-plusare.

Efter ett par dagar rullade vi vidare till Köpenhamn (Är det inte ganska dyrt med nästan 400 spänn för att åka över bron?). Vandrade runt en stund i duggregn på Tivoli. Åkte en mycket stillsam attraktion in i en gruva. Åt glass. Och kunde inte låta bli att tävla i ett par av de där grenarna som brukar ingå i femkamp. Då vaknade jag till, vann loppet där hästar rör sig framåt efter hur många bollar man får i olika hål och fick en gummianka. Kastade sedan bollar i andra hål och vann en mjukisdelfin. Uppenbarligen ett bra sätt att skaffa leksaker till den lille som sparkar i S mage. Det blir mer och kraftigare för varje dag. Nu kan man se utanpå hur det rör sig där inne.

Med dessa segrar i bagaget gick färden vidare över ny dyr bro, nu över Stora Bält, till Odense. Där togs det in på hotell framåt kvällen. Sen en promenad och middag, redan förmiddagen efter åkte vi vidare.

Det var väl en trettio mil, eller så, att köra till Fredrikshavn. Nytt hotell där vi stannade tre nätter. Nu sken solen igen och det blev ett par dagar på stranden (dock inget bad för mig). Lyckades bränna yttersidan av höger ben, som råkade bli den del solen siktade in sig på och som jag inte smörjt in. I Fredrikshavn har stranden fin sand och palmer och det kändes som att befinna sig på valfritt charter-resmål.

Hotellet Hermann Bang var nyrenoverat och fräscht. Det enda som störde var att under alla frukostar spelades en och samma låt (!) om och om igen. Ja, samma låt, inte en skiva på repeat, samma låt. Det fantastiska stycket var en easylistening-version av The Police Roxanne. Det var väl inte meningen att man skulle höra det där, någon vagt ljud skulle väl bara finnas där för att dämpa skramlet från besticken, men jag hörde det eftersom jag i vanliga fall uppskattar musik och intresserar mig för musik. Så först, undrar vad det här är för låt? jaha, det är den, undrar vad som kommer nu, är det inte den igen? jo, det är det. Kanske, men bara kanske, hade det till och med varit bättre med de där panflöjts-versionerna av Beatleslåtar som brukar förgylla morgnarna på vissa andra hotell.

I alla fall. Efter frukosten var det härligt att åka upp till den sköna sängen och vila upp sig. Framåt lunch den andra dagen åkte vi till Skagen och stannade till sent på kvällen. Där är det vackert, helt enkelt. Hav, himmel och det berömda ljuset. Gjorde ett snabbt stopp vid den tilsandede kirke, sen till Höjden (hette det väl?) och en flott lunch med rejäla smörrebröd och Tuborg super light.

Bilen parkerades på Östra strandvägen och det blev en stund på stranden och sen en promenad i stan/byn förbi det där gamla fina hotellet jag inte minns namnet på och muséerna som hade stängt klockan 17. Vi letade upp bilen och körde ut till Grenen, spetsen där Skagerak och Kattegat möts. Det är en lång fin strandpromenad från parkeringen till där landet tar slut. Trötta och hungriga åkte vi tillbaka in till Skagen, satte oss i hamnen, kände doften av hav och fisk och beställde in ett lass friterade godsaker med dansk remoulade. Köpte för övrigt med hem remoulade, chokladpålägg (alltså tunna skivor av choklad att lägga på smörgås) och tidigare nämnda Tuborg super light - Ingen alkohol. Masser af Tuborg.

Dagarna gick och det var dags att ta båten till Göteborg. Stannade till några minuter på Avenyn bara för att känna den västkustska atmosfären och fortsatte sedan de 48 milen hem till Östra Svealand och Stockholm.

Nu är det ett tag sedan och dagarna har gått lite till. Vart vet jag inte. Gör några mer eller mindre viktiga ärenden, spelar musik, tränar, spelade korpmatch i går, sprang en dryg mil i dag. Nu måste jag ta det lugnt, ska springa Midnattsloppet tillsammans med 21 000 andra på lördag.

Jag slår mig ner med kaffe och Ernst Brunners Hornsgatan. På måndag ska jag jobba igen, kan inte påstå att det lockar. Men tiden har sin gång och snart är det höst och november och jag längtar dit för då ska jag få träffa den där som sparkar i magen. Och sen kommer livet aldrig mer att vara sig likt.

Deal or no deal?

2009-07-21T10:48:00.002+02:00

I vilket stadium får man köpa en massa saker till sitt väntade barn? Ja, när man själv vill och bestämmer, antar jag.

Här har det "redan" handlats en hel del kläder som ligger och väntar. Och så var jag och köpte vagn (en kombi med både sitt- och liggdel). Vi hade kollat in och blivit tipsade om den där modellen och så var det liksom utförsäljning och ett bra pris. Jag roffade åt mig butikens allra sista exemplar. Höggravida kvinnor vaggade fram och kastade lystna blickar när jag stod vid kassan - jaha, var det sista, ska du ha den?

Sen fällde jag upp, vad heter det? "cabbade upp" och vinglade ut på stan. Ingen kunde veta att det inte låg ett barn där i och folk mjuknade, tanter log och så fick jag åka gratis och stiga på i mitten av bussen. En försmak av vad som komma skall.

ÖIS kan vinna

2009-07-21T10:45:00.001+02:00

Låt mig citera okänd bänkgranne i går på Söderstadion: Vilket jävla mörker.

Semesterplåga

2009-07-17T16:24:00.003+02:00

Nu har jag gått hem och kommer inte tillbaka till jobbet förrän om en månad. Det är ganska lång tid. En tolftedels år, kan man säga. Finns väl en risk att det inte kommer att kännas som lång tid, men det är ett senare problem, just nu ligger allt framför mig. Sova, läsa, resa och göra precis vad jag vill.

Allt är frid och fröjd om det inte var för den där förbannade svininfluensan. Hur ska man som hypokondriker och neurotiker handskas med den? Har läst alla nyhetsartiklar och läst vad Vårdguiden, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och WHO har att säga i frågan. Inte mycket. Ska kolla med SMHI också.

Visst ganska ofarligt för det mesta. Feber, hosta och det där. Men sen plötsligt väljs någon slumpmässigt ut som blir dödssjuk. Eller? Verkar ju vara så, unga personer utan tidigare sjukdom. Och gravida räknas till någon sorts riskgrupp. Det är väl mest det. För en gångs skull handlar det inte så mycket om mig.

Och sen. Ska man vaccinera sig? Ja, det kanske man ska. Eller inte. Ingen har hunnit testa det där vaccinet, kan vara vilka knasiga biverkningar som helst. Och är det så lämpligt för gravida och foster? Nej, kanske inte det. Vem vill chansa?

Måste släppa det där, det är förmodligen inte jag som kontrollerar utvecklingen eller som kommer att ge svaren. Det vore högst osannolikt.

Nu ger jag mig ut i sommarkvällen och ser teater vid Häringe slott istället. Ska bara sprita händerna först.

The North Will Rise Again

2009-07-08T19:21:00.008+02:00

Manchester i övrigt var en vacker död stad. Förorter med oändligt många alldeles likadana väldigt brittiska tvåvåningshus av rött tegel och nedlagda fabriker. En lagom stor stadskärna, man kan gå överallt. Nästan. Det är väl mest rött tegel där också och så en och annan mer modern byggnad i annan färg som sticker upp här och där. De har väl fått slut på rött tegel.

Jag trivs alldeles utmärkt i en sådan där brittisk sliten stad. Där kan man vara sig själv för en stund. Där finns stil och smak och allt jag gillar, men också massor av raka motsatsen. Det ger på något sätt en avslappnad känsla av att allt är okej. Cool, smart, fet, ful med illa sittande t-shirt - skit samma. Och det där kanske är ett skumt utifrån perspektiv, hade jag bott där kanske jag genast ropat på Martin Timell och frågat mig var Jamie Oliver tagit vägen (maten är lika gråblek som himmeln), men som sagt, jag gillar det verkligen och kan ångra att det inte blev något med mina långt gångna planer på att studera på Metropolitan University. Det var väl 1996.

Då hade jag hamnat mitt i britpopen och hade kunnat gå på Hacienda, den världsberömda klubben startad av Factory Records och New Order, även om den då hade sett sina bästa dagar och sedan slog igen för gott 1997.

Andra dagen i Manchester ägnades åt en guidad tur i Factory Records fotspår. För den oinvigde startades The Factory av bland andra tv-mannen Tony Wilson. Factory Records upptäckte och gav ut band som Joy Division (senare New Order) och Happy Mondays, missade eller dissade The Smiths och Stone Roses, startade klubbar och barer och satsade stenhårt på design och formgivning och numrerade allt man låg bakom. Från affischer (t.ex. FAC 1) till skivor (Joy Division, Unknown pleasures, FAC 10), en katt (FAC 191) och klubbar (Hacienda, FAC 51). Allt under mottot att banden de jobbade med ägde allt, bolaget inget. Sen finns det väl en och annan New Order-medlem som känner sig lurad på pengar i alla fall, men det är en annan historia. Det sista som numrerades var Tony Wilsons kista - FAC 501.

På denna promenad med engagerad guide passerades platser där Joy Division repat och spelat in, platsen för Hacienda (som ett litet hån rev man skiten, snodde namnet och byggde lyxiga lägenheter, se bild ovan), The Boardwalk, där Oasis, som i och för sig inte har med Factory att göra, gjorde sin första, eller var det andra spelning? och Free Trade Hall - nu SAS Radisson Hotel. Det var där Sex Pistols gjorde sin legendariska spelning 1976. Spelningen som startade det hela. Det var inte många i publiken, runt fyrtio, men de som var där blev desto mer inspirerade. Det blev en big bang för Manchester och musikscenen där som sedan gav oss nyss nämnda Joy Division, The Smiths med flera och allt det där med Factory.

Ja, ja. Poängen med det hela är inte bara det här populärkulturella nörderiet (även om det mest är det för mig), det är också det att den här vågen av musik och design gav staden - som såg sina glansdagar när man började driva vävstolar med ånga, man låg, så att säga, i framkant när världen industrialiserades och körde på i full fart tills Marx och Engels blev skitförbannade, och höll sen på ett tag till, men på 1970-talet var det mest stängda fabriker och elände - hopp och nytändning, en ny typ av arkitektur, barer (inte bara pubar) och företag och så vidare. Det blev helt enkelt ett gäng ringar på vattnet, ja ni fattar grejen.

När det blev söndag i Manchester åktes det ut till Old Trafford och frossades i United. En guidad tur på arenan innebär en ny fördjupad känsla nästa gång jag ser en match på tv. Jag har gått på innerplan, suttit där Sir Alex och avbytarna sitter, varit inne i omklädningsrummet och gått i spelargången och hört publikens jubel (okej, det var inspelat på band). I lagets Mega Store inhandlades piké, kaffemugg, haklappar och dinner set för barn.

Snart måste jag åka tillbaka till Manchester. Då ska det vara matchdag.

För övrigt testade jag trycket i jympadojjan inne på Old Trafford: 58 MPH. Att jämföras med Vidic, 68 och Rooney, 77.

Blur i Manchester

2009-06-30T20:41:00.003+02:00

M.E.N. Arena i Manchester i fredagskväll. Efter ett par förband (t.ex. Klaxons) som det var omöjligt att bry sig om stod de där som om ingenting har hänt - Blur. De öppnar med She´s so high, Damon säger Good evening, sen gungar Girls & Boys igång, hela arenan reser sig och förblir stående, hoppande, sjungande resten av kvällen. Det är Tony Blair och 90-tal, men fungerar precis lika bra i dag. Det är oerhört bra.

Jag har bevittnat en del konserter genom åren, den här här kvalar lätt in på topp fem, kanske tre. Så många bra låtar, man har liksom glömt, men det aldrig slut. There´s no other way, Country House (tillägnad Michael Jackson), Coffee & tv, Parklife, End of the century, Tender, The Universal, Song 2, Chemical World, och så vidare och så vidare. Två timmar pop av allra högsta klass.

It really really really could happen. Damon Albarn och Graham Coxon blev vänner igen och varken de, David Rowntree (jag köper en t-shirt med trycket Vote Dave och en Obamaliknande bild på trummisen och numera även Labour-politikern) eller Alex James ser särskilt många år äldre ut än senast (det är väl en 10 år sedan. Senast de spelade i Manchester, 1997). Damon dyker ut i publiken, står och skvätter med mineralvattnet på de längst fram och springer på stället. Graham är coolast, står och tittar på skorna och så plötsligt exploderar han och kastar sig på golvet och gör en baklängeskullerbytta och jag minns Mejeriet i Lund 1993, eller var det 1994?, när han i ren iver och galenskap hoppade upp i luften och när han landade platt höll på att bryta ryggen. Den där instängda frustrationen som får sitt utlopp i musiken är underbar. På något sätt.

Jo, jag minns och klart att det är lite nostalgi och man ser sig omkring i publiken och inser att även den här typen av pop har blivit gammal, men det är inte bara det, verkligen inte. Det var helt enkelt en oförglömlig kväll och när man svettig och hög lämnar arenan går det inte att låta bli att skänka en tanke till de gamla rivalerna, stadens söner i Oasis. Då när det begav sig hade jag svårt att välja. Nu är Oasis ett dåligt skämt. Blur är Outstanding, som omdömet löd i The Independent. Blir det bättre än så här? Fan tro´t.

Moz

2009-06-25T16:47:00.003+02:00

Efter undersökningens glada besked firade S och jag med att se Morrissey på Hovet. Om han var glad vet jag inte. Kanske mera charmigt trulig. Han öppnar med att säga: Stockholm - the heart of the world. Det var ju snällt sagt. Sen kör han sina fina sånger om att inte vara älskad, piskar med mikrofonsladden, blottar bringan och kastar ut skjortan till publiken.

Det är bra. Möjligen kan jag för en gångs skull hålla med Kristin Lundell, som skriver i SvD, han skulle inte behöva ha bandet till att fläska på så förbenat med tunga gitarrer. Han är ju en pop-kille. Någon ska vara det också.

Här näst: Blur! De är tillbaka. Och jag får uppenbarligen inte nog av den brittiska popen. Det lär inte dröja länge innan den där lille får sådana där hörselkåpor för kids. Den musikaliska fostran har redan börjat.

Pappa! Vem? Jag!!!

2009-06-25T16:36:00.004+02:00

Jag är pappa till ett foster som har svårt att ligga still i sin mammas mage, men som till slut fastnade på några suddiga ultraljudsbilder i alla fall. På rasbiologiska institutet, eller jag menar Södersjukhuset, kunde man konstatera att skallbredden är 39 mm och lårbenslängden 27 mm, vilket är alldeles proportionerligt och normalt. Det är vi glada för. Vad man kunde se var allt annat normalt också. Och det är precis vad man vill. I det här läget är inte lite egen, udda och speciell något som efterfrågas.

Förlossningen är beräknad till den 26 november. Jag ska bli pappa. Fatta det, den som kan. Jag kan nog inte riktigt det, men glad är jag.

Veiron på natten

2009-06-16T20:53:00.004+02:00

Det sitter en lapp på porten. Något byggprojekt på gång. Kommer nog inte att störa så mycket, de ska bara hålla på i flera veckor mellan 18 och 06(!).

Vet inte vad det betyder eller vad det ska jämföras med, kan bara konstatera att det känns friskt och fräscht att se U21-landslaget spela fotboll. Helt apropå, eller så.

För övrigt har jag bokat en rundtur på Old Trafford nästa vecka.

You can´t believe it´s not...

2009-06-13T22:25:00.002+02:00

Det där med fotbollen var ju inte någon höjdare förra helgen. Jag vet inte, men ofta när jag ser matcher i Premier- eller Champions league häpnar jag över vad som händer på planen. Det är skickligt, overkligt, magiskt. Det är ett annat spel.

När landslaget visar upp sig från den här sidan får jag starka associationer till min egen framfart i Korpen och division sex. Det är något med tempot, förvirringen och kvaliteten på passningarna som känns bekant. Visst, det är fotboll, det är ett spel jag känner, dock inte alltid så kul att titta på.

Jag är beredd att stödja Cronemans bojkott av Lagerbäck (se krönika i DN Sport i dag). Nog är det så att journalister och många hemgjorda förbundskaptener i sofforna ropar på förändring och avsked väl snabbt ibland. Men nu kanske det räcker. Vi orkar inte med Lars-Rolands oförstående, lättkränkta nunor längre. Försvar, försvar, försvar, även där. De har aldrig sett en dålig landskamp.

Det är vi många andra som har. Och jag tror faktiskt att det finns både ledare och spelare på elitnivå som tål att höra det. Och när det väl är sagt kan det vara dags att prova något nytt, byta ut innehållet i den där dammiga pärmen. Oavsett om vi sen går till slutspel eller inte. Låt strängar brista, men det är dags att åtminstone spänna en och annan båge.

För övrigt har dagen ägnats åt att åka runt till ställen som Plantagen, Jysk och Bauhaus. De båda balkongerna är nu redo för sommar. Ute är det väl runt tio grader och regn. Men det ser bra ut genom fönstret. Och man kan stanna inne och titta på The World at War, som nu kan samlas med Expressen. Oändligt mycket om andra världskriget och med Sir Laurence Olivier som berättare.

Du gamla du fria

2009-06-06T17:30:00.003+02:00

Det finns bara ett värdigt sätt att fira denna nationaldag; Sverige slår danskarna på Råsunda. De måste göra det, annars kanske det inte blir något VM. Kom igen nu! Långa bollar på Zlatan!

Bruce på Stadion

2009-06-06T15:21:00.002+02:00

Det är kristider och Springsteen öppnar (efter Idas sommarvisa-introt) sin andra kväll på Stadion med Downbound Train. Tror inte det är en låt som dyker upp särskilt ofta och hade jag fått önska - vilket publiken får när Bossen går runt och samlar in lappar och plakat med önskemål - så är det just denna sorgliga låt om att förlora jobbet och flickan jag hade valt. Senare, en bit in i konserten, pratar Bruce om de hårda tiderna och om att vi där och då ska bygga ett hus av hopp, drömmar och rock´n roll.

Kvällen börjar alltså strålande och himlen har spruckit upp och solen visar sig en kort stund innan den försvinner ner bakom Stadions läktare. Som alltid ger han och bandet allt. Det är starka saker om hopp och drömmar, ibland krossade. Sen blir det klart lite party också, Detroit Medley och gospel.

Det är en kall junikväll och fötterna börjar domna bort efter ett tag. Det påverkar klart också och kanske är det inte riktigt lika bra som senast och en så stor upplevelse som det var förra året i Göteborg få man kanske inte vara med om två gånger. I går var det "bara" alldeles underbart.

För övrigt gör den 18-åriga sonen ett lika bra jobb bakom trummorna som pappa Max Weinberg.

Existentialism

2009-05-29T18:25:00.004+02:00

Efter jobbet denna strålande sommardag strosar jag runt på Söder ett tag. Det blir ett varv i mina vanliga kvarter, Skånegatan, Södermannagatan och det där. Pet Sounds och en fika på trottoaren och så vidare. På Kocksgatan stannar jag till och hänger lite på Infamous.

Jag blir både glad och lite ledsen när en amerikansk tatuerare, medan han sätter nålen i tjejen på britsen, säger att jag är cool och har style (fast helt på engelska, då) och undrar vad en sådan som jag jobbar med och jag säger något om commune and socialen och maybe inte så stylish.

Nej, kanske inte. Känner mig inte helt hemma. Inte som handen i handsken eller fisken i vattnet. Frågan är vad en sådan som jag jobbar med - egentligen?

Nu är ju inte jobbet allt, men för att det där ska bli rätt också måste man ju veta vem och vad man är. "Människan är vad hon själv gör sig till". Människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling, som Sartre skulle ha sagt.

Måste gå ut på balkongen och fundera en stund...

För övrigt ska S och Co spela Sartres Inför lyckta dörrar på Pygméteatern och Nytorgsteatern.

En krigsförklaring mot barbariet

2009-05-22T13:05:00.003+02:00

Det är fortfarande ganska tomt på väggarna i vår relativt nya lägenhet. Men där hänger i alla fall ett inramat porträtt av Steven Patrick Morrissey, som fyller 50 år just i dag. Inte för att han skulle uppskatta om man sa det till honom, men grattis i alla fall. Fira till exempel genom att läsa dagens Under strecket i SvD. Och lyssna på musiken, förstås.

Mitt hårdrocks-jag

2009-05-22T12:32:00.005+02:00

Sen måste jag ju ändå säga att det är hårdrocken som berör mig så mycket mer. Det är vi mot alla, utanförskap, sammanhållning, aggressivitet och ut med skiten bara. Så här sitter jag nu denna lediga klämdag bland all finsmakarpop och lyssnar på Madness nya, (Vem trodde att de hade något att komma med 2009. Men det har de faktiskt. Härligt engelskt på temat London och då särskilt Norton Folgate.) fast att jag någonstans innerst inne alltid kommer att vara en smaklös hårdrockare. Det är musiken för de obildade, de socialt utsatta och för de lite utanför. Sen att jag gett mig ut på en resa som akademiker, tjänsteman och kulturarbetare är en annan sak. Man kunde ta mig ur hårdrocken, men inte hårdrocken ur mig. Eller nåt.

I kväll gör jag upp med, om inte mitt hårdrocks-jag, så med mitt 90-tals-jag tillsammans med Schyffert på Rival (i morgon lördag direkt i din tv från Cirkus).

Det är fredag, ledigt och det regnar. Får man då sitta inne hela dagen, lyssna på skivor och spela GTA? Har faktiskt rensat ett avlopp, i alla fall.

Sen är det en annan sak att jag är en usel tv-spelare. Okej, hyfsad på Guitar Hero, men i övrigt. Eller så är jag bara oerhört brutal och effektiv, beror på hur man ser det. GTA är ju ett spel där det ska rånas, skjutas och dödas en del. Mitt första offer föll när jag skulle styra killen på date och vi gick ner oss i dammen i parken där man kan spela minigolf. Vad kan jag säga? Hon följde bara efter och jag hittade inte knapparna för att komma upp på fast mark i tid. Hon drunknade, helt enkelt.

Guilty Pleasure

2009-05-20T16:15:00.005+02:00

När fan blir gammal... och hela den biten. Eller, till att börja med, när jag är inne i någon av de få skivbutiker som finns kvar i stan och som inte heter Pet Sounds blir jag melankolisk och tung i sinnet. Där ligger en massa plastiga bitar i själlösa högar, mycket bra, mycket skit, och det hela säljs ut till svårt devalverade priser. Musiken har tappat sitt värde och sin värdighet. Den finns överallt, bara att ladda ner eller köpa på ett stökigt överskottslager. Men, varför inte glädjas. Svårt att argumentera för att musik borde vara dyrare och mer svåråtkomligt.

I alla fall. Till saken. Jag köper Depeche Modes Some Great Reward från 1984 och det känns lite förbjudet. Då när det begav sig och det där var det senaste ljudet av framtiden, det var då jag tog ställning och valde sida. Det var det året jag skaffade Saxons Crusader och Kiss Lick it up (från 1983). Det var det ena eller det andra, synth eller hårdrock och aldrig att vi skulle mötas. Vi var säkra på vår sak, musik skulle göras av människor med gitarrer (som fick ta hjälp av sjukt många stora förstärkare och diverse distpedaler) inte av maskiner. Det var väl så det var? De otäcka maskinerna gjorde den döda musiken alldeles på egen hand.

Nu är det längesen och allt som är bra är okej. Fast, som sagt, det känns ändå som ett guilty pleasure att köpa den den där skivan. För att göra bot lägger jag även upp DVD:n Heavy Metal, Louder than life - The Look. The Sound. The Attitude. på disken. Dryga 3 timmar tung metall, nitar, läder och djävulstecken. Lite som att i tobaksbutiken dölja Fibban under Aftonbladet, Expressen - och - Teknikens värld.

Naturskildring

2009-05-20T15:56:00.003+02:00

I skymningen ger jag mig ut för att springa ett varv runt Sickla sjö för att bränna lite av de stresshormoner som samlats efter en dag på jobbet och ett pass med Guitar Hero och en duell med Joe Perry som fick tas om minst 10 gånger innan fanskapet gav sig. Dessutom behöver de abnorma mängder kolhydrater jag sätter i mig på en dag någonstans att ta vägen.

Sjön ligger spegelblank och jag tar mig i högt tempo mellan buskar, både hägg och syrén, som doftar starkt. På skogssidan vid en glänta möter jag ett rådjur som placerat sig mitt på stigen. Djuret står kvar oroväckande länge och stirrar på mig. Jag tänker inte sakta in eller vika mig. Jag klappar lite lamt i händerna och när vi är riktigt nära varandra tar det idisslande rådjuret motvilligt ett par steg åt sidan.

När jag springer över den lilla stranden på väg hemåt igen har jag fått upp pulsen rejält och andas tungt med öppen mun. Sväljer minst tre flugor under den återstående kilometern. Nu, om inte förr, vaknar naturen i mig. Tarmarna börjar röra sig och påkalla inte bara min uppmärksamhet. Bara att öka lite till. Jag hinner hem den här gången också.

För övrigt har jag anmält mig till Midnattsloppet den 15 augusti. Det blir första gången jag medverkar i någon typ av organiserad löprunda. En mil runt Söder ska jag väl klara. Bara jag inte får för mig att anmäla mig till något lopp över längre distans än så. Någon måtta får det vara på självplågeriet.

Ser man på!

2009-05-05T18:52:00.001+02:00

En gammal videoklassiker på Hall of Fame-listans sjätte plats.

Härliga tider. Strålande tider.

2009-05-03T11:11:00.005+02:00

Den alldeles nya svininfluensan, dåliga nyheter om klimateländet och tro inte att den ekonomiska krisen är över. Klart det kan bli värre. Vad är det frågan om? Är det här den nya medeltiden, eller?

Sen har vi det gamla vanliga nu när solen, trots allt, visat sig - fästingarna, ozonhållet och hudcancern, lådvinet och kvaliteten på Allsvenskan.

Och som socker på toppen skriver nån jä... på DN-debatt att det är en hälsofara att äta frukt!

Firestarter

2009-05-01T11:16:00.003+02:00

(Vet inte varför jag envisas med att skriva rubriker på engelska?)

Vi är väldigt många som står nedanför Hammarbybacken och väntar på att gubben i gul väst ska sätta fyr på riset. Klockan går och jag har som vanligt för lite kläder. Till slut brinner den väldigt lilla högen. Och vi går hem (!). Inget tal. Ingen sång. Det där borde någon styra upp till nästa år.

I dag är det 1:a maj. Arbetarrörelsens högtidsdag, en dag för kamp och protest. Vet inte om det beror på att jag nu bor i Sjöstaden där vi jobbar inom finanssektorn, tjänar 370 000 och röstar på moderaterna, men kanske är jag inte med i dag. Brukar ju gå där för mig själv mitt bland alla andra. Ingen solidaritet och gemenskap där inte, känner mig inte som en del av någon rörelse. Vänsterns kris har nått hem till mig. Men jag/vi kommer tillbaka. Måste bara ladda om.

Veckans skiva: Bob Dylan , Together through life. Snart 70 har han verkligen hittat stilen att åldras med. Det är musik med rötter i Amerikas 20- och 30-tal. Efter att ha svajat lite på 80- och 90-talet har han under de senaste dryga 10 åren producerat en rad plattor av hög kvalitet. Rösten är raspig och sliten men uttrycksfull och har så mycket fler nyanser än vad man kan tro när man hör honom live. Givetvis köper jag utgåvan där det följer med ett avsnitt av Dylans radioshow och en DVD.

Early bird

2009-04-26T09:04:00.003+02:00

Det är härligt att vakna alldeles för tidigt en söndagsmorgon. 06.30 i samband med att S går till jobbet slår jag upp ögonen, öppnar balkongdörren och inser vad det innebär att bo i en sjöstad. Måsarna skrattar sig hesa medan de cirklar över taken.

Det är inte för att jag legat väldigt länge som jag vaknar, hade knappt hunnit smälta gårdagens goda och trevliga middag som intogs tillsammans med före detta kollegor, det är ljuset och stillheten. Jag vill vara vid medvetande och njuta av ledigheten. Och det gör jag, varken svininfluensa, tandvärk eller att det är deklarationstider - inte helt okomplicerat när bostadsaffärer ska redovisas - biter på mig. I dag.

Kan också rapportera att ozonskiktet över balkongen är mycket tunt. Satt inte där mer än någon timme i går. Har fått en väl markerad u-ringning och skarpa linjer på överarmarna. Rött - vitt, rött - vitt.

Äntligen. Det har inte hänt mycket på min personliga musikfront på ett bra tag. I går planerades det och redan i maj åker vi iväg några stycken till en studio någonstans ute i landet. De inspelningar som finns är inte så tokiga, men det är trots allt bara snabbt producerade demos. Nu tar vi det från början, går tillbaka till grunderna och försöker hitta ett sound och ett uttryck i en riktig studio. Det är något som får mig att leva, ett fantastiskt nöje. Som om inte allt annat vore nog.

Oklart

2009-04-25T12:03:00.003+02:00

Var de bara nervösa och lite övertända? Eller är det jag? Eller vad? Sitter uppe halva natten och ser reprisen av Filip och Fredriks Söndagsparty i brist på annat. Jag brukar ju tycka att de är riktigt kul, smarta, fyndiga och allt det där. Men nu känns det inte alls så, snarare lite pinsamt. Denna stora satsning. Och man har flugit in Jonas Gardell, varför vet man inte och Marilyn Manson sitter där och det kommer liksom inte någonstans. En och en halvtimme på tomgång. Sen gör Howlin Pelle en bedrövlig falsk version av någon gammal ballad, han som är helt fantastisk när han ylar i The Hives ska helt klart hålla sig till just det. Sen är det slut.

I morgon är det nytt program med bland andra Thorsten Flink och Kevin Bacon.

Det var ett tag sedan nu. Oklart varför, men vid teaterbesöket i Småland utfrågades undertecknad av den lokala tidningen.

Lyssna på: Bill Callahan, Sometimes I Wish We Were An Eagle. Som en indiegenerationens Leonard Cohen, något i den stilen skriver Lokko. Absolut. Jag tänker även på Robert Wyatt. Vad nu det säger. I alla fall. Det är bra. Stämningsfullt. Musik som kommer nära.

De olika stånden

2009-04-14T20:20:00.002+02:00

Det var påska det. Tillbaka på jobbet känner jag väl mig snarare nattstånden än uppstånden. Gick och köpte Vitamax Man på lunchen. Men alla arbetsdagar har ett slut och så här efter ett träningspass, ett lass räkcrepes och soffläge framför Champions league får jag anses vara med i matchen igen.

Ledigheten tillbringades mest på vägarna och i Göteborg. I Gtb bjöds det familj, matlagning, en tur på stan och något så sällsynt som operett. På operahuset nere i hamnen, med utsikt över barken Viking där jag tillbringade ett gymnasieår för längesen, beskådades Läderlappen av Strauss d.y. Fast här var det Göteborg och 60-tal och en text tolkad av Calle Norlén. Verkligen påkostat och snyggt. Inte mycket till drama eller historia, men det är nog inte meningen heller. Det är musiken och sången som gäller. Tror jag. Kul att se något jag inte annars skulle ha sett.

I bilen var det inte mycket operettmusik utan mer Bat for lashes - Two suns, Fever Ray och The hold steady live - A positive rage.

Hemkomst

2009-04-05T11:29:00.003+02:00

I dag faller regnet. Mycket syre i luften, som man brukar säga. Ska försöka ta mig ut i löparskorna. I går var första gången sedan vi flyttade in balkongerna kunde användas. Ut med ett litet bord och stolar och så sitta och läsa Bladet tills kinderna var alldeles röda. Och så började Allsvenskan. Känns kul fast att man vet att det blir en besvikelse och i maj börjar längtan efter en ny säsong i England och Italien. Fast nu får det vara långt dit, vi ska ha en hel sommar först. Semester är inplanerad från mitten av juli och fyra veckor framåt. Vad som händer då är oklart. Före det blir det konsert med Springsteen och resa till Manchester och återförening med Blur. Nästa vecka är kort. Hyr en bil och åker till Göteborg för familjetillställning. Och det blir fler sådana där kortare veckor framöver som kan användas till lite vad som helst. Det ljusnar.

Förra helgen var vi några stycken som packade in oss i en av teaterns bussar och tog E4:an till Småland. På plats i Moheda i den fina gamla lokalen som mest används som bio, men som visade sig vara alldeles lagom och utmärkt för teater, möttes jag av lokalpressen som skulle göra någon sorts personporträtt (som ännu inte publicerats, vad jag vet?). Sen spelade vi Gnistrande spår för allra sista gången. Det mesta av scenografin lämnades kvar efteråt och kommer att fraktas till tippen eller göras om till någonting helt annat. Det var en hemkomst och ett bokslut på något sätt. Det var här allt började. Inte mitt teaterliv, men mitt liv. Nu kom jag hem och visade upp mig för föräldrar, släktingar och en och annan vän och bekant. Vet inte riktigt vilka som var där. Ganska känslosamt på något sätt. Nu var det ju inte min begravning, men som om någon typ av cirkel slöts. I bilen på väg genom mörkret tillbaka till Stockholm kändes det som om jag gjort mitt sista teaterframträdande. Men så var det inte riktigt, jag spelar i morgon igen. Fast kanske börjar snart ett nytt kapitel. Vi får se. Är det något som kännetecknar mitt liv så är det väl att jag är på väg. Eller åtminstone skulle vilja vara. På gott och på ont. Ibland måste man stanna upp, vända om och samla upp också. Sen kan man gå vidare. Och allt hänger samman.

Till sist: Den här veckan läser jag Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder av nobelpristagaren Paul Krugman. Det där med nationalekonomi och ekonomisk politik är verkligen intressant om man tänker efter och ger det en chans. Och inte så svårt (om vi tar det lite grundläggande, alltså) och nästan logiskt, plus en massa mer eller mindre rationell psykologi, fårstås, om man ska tro Krugman. Och det vill man ju. Nu gäller det "bara" att politikerna, ekonomerna och vi alla gör vad vi ska, så kanske det vänder. Det måste det göra. Det har varit en lång mörk krisvinter. Kanske räcker det inte med att det blir vår, problemen kommer att finnas och märkas länge till, arbetslösheten fortsätta öka, men det underlättar. Även ett fritt fall har väl ett slut?

Lyssnar gör jag på den eleganta trasdockan Peter Dohertys solodebut Grace/Wastelands.

Bob

2009-03-25T22:18:00.004+01:00

I måndags var vi där igen. I Globen. Det var väl fjärde gången jag ser Bob Dylan på scen och det här var den bästa. Vad nu det säger.

Jo, han verkade tycka att det var kul, hans eviga turné hade just haft en paus på fyra månader, så han var kanske inte helt uttråkad. Det hände att han rörde på armarna för att understryka någon textrad lite extra, när han inte var låst vid sitt lilla piano, förstås. Bob gjorde också en och annan ansats till vad som med god vilja skulle kunna kallas danssteg.

Ja ja. Det låter bra, i alla fall. Man hör vad han sjunger. För det mesta. Visst, tar ibland en stund innan man känner igen de gamla klassikerna, One more cup of coffee, Desolation row, Tangled up in blue och Blowin in the wind, men herregud, vad ska han göra? Klart han inte kan stå där och vara och låta som om han fortfarande var 25. Det kanske det som gör att han är bättre än på länge, han börjar låta rätt för sin ålder, snart 70. Värdigt på något sätt.

Lundell kommer hem

2009-03-21T23:31:00.003+01:00

Någon gång i höstas på Cirkus kändes det inte alls kul. Rockmonumentet Lundell verkade vara ett passerat kapitel. I kväll i Globen var han klarare än någonsin och tillbaka i det format där han hör hemma.

Jag har sett Ulf Lundell ett antal gånger under de senaste femton åren, sällan har hans röst varit så alldeles självklar och stark. Och han säger att det här är det bästa band han turnerat med. Kanske är det så. Nu blir det sommarturné också. Givetvis. Och varför inte. Ingen anledning att sluta nu.

Det bjöds på ett tretimmarspass med gammalt och nytt. Från Omaha till Kitch och Den vassa eggen och Rialto och Hon gör mig galen och en massa av den bredbenta rocken och en och annan akustisk ballad däremellan. Det var avslutning på turnén och humöret är på topp. Kanske flyttar han hem, hem till Stockholm igen. Krisen har gjort den här stan till ett lite bättre ställe, menar han. Nyliberalismen har gjort sitt. Dansen kring guldkalven är över och allt är inte så uppblåst. Och så avslutas det hela även denna gång med Folket bygger landet.

Pimp my dator

2009-03-20T17:20:00.002+01:00

Har inte hörts av på extra länge eftersom min dator varit under all kritik. Framförallt långsam, men även konstig i största allmänhet. I utbyte mot en hutlös summa pengar lämnades den in på apple-verkstad där det konstaterades att hårddisken var på god väg att tacka för sig. Nu har en ny disk, så där en sex gånger större än den tidigare, installerats och det går som smort. Eller nåt.

Asylshopping på Teater Scenario

2009-03-20T17:16:00.002+01:00

Verkligen en intressant föreställning jag såg i onsdags. Rolig var den också (tysk brytning är aldrig fel t.ex.). Efteråt har man känslan av att flyktingpolitiken är helt absurd. Och det är nog just vad den är. Och herre gud vad jag aldrig ska jobba på migrationsverket!

Asylshopping skulle alla som jobbar med myndighetsutövning behöva se. Det kanske inte alltid får lika stora konsekvenser, men jag känner verkligen igen dilemmat, avtrubbningen och godtycket från mitt tidigare jobb på Försäkringskassan. Det var därför jag inte stod ut där. Det är ett omöjligt uppdrag, men jag vet inte vad alternativet är.

Det är det som är skrämmande på något sätt. Vårt trygga välfärdssverige visar sig vara något slags moment-22-kafka-samhälle. Ska alla få stanna? Ska alla som vill få sjukpenning? Kanske? Om inte, då är det någon som ska sitta där och bestämma över någon annans liv med hjälp av trubbiga regler och verktyg som aldrig kan bli verkligt rättssäkra och rättvisa. Det är omöjligt. Eller?

Se där, något för politiker, myndigheter och - alla - att fundera på.

Massor av sport

2009-03-10T20:01:00.003+01:00

Idrott är enkel dramatik. Man blir lätt engagerad. Nu sitter jag här i dag, som i går, och tycker det är spännande när Växjö spelar hockey. Har inte brytt mig det allra minsta någonsin tidigare. Vinner de ikväll, kanske den viktigaste matchen någonsin, får de var med och spela med de stora. Om nu Rögle tillhör dem.

Jag brukar inte bry mig om tennis. I söndags kom jag in i den avgörande Davis Cup-matchen mot Israel och så plötsligt var jag lika frustrerad som Vinci när han slog sönder sitt racket. Och då hade jag just kommit hem från en förlorad korpmatch som avslutades med att jag blev (orättvist) utvisad och sedan vägrade tacka för matchen.

Onödigt? Omoget? Kanske det. Men ändå sunt på något sätt. Det handlar om här och nu och sen är det bra med det. En enkel och rolig väg till mindfulness, om det nu behövs några ursäkter för att sport är bra.

Förlorar Växjö i kväll kastar jag ut - något från balkongen (inte tv:n, den är för dyr). Och i morgon ser jag fram emot United mot Inter. Det kommer alltid en ny match. Och man behöver inte hänga med hela tiden och veta allt. Se på mig, en riktig vindflöjel och medgångssupporter. Och jag är stolt.

Musik Non Stop

2009-03-08T11:59:00.003+01:00

90-talet är tillbaka. The Pains of Being Pure at Heart är unga amerikaner som gör indiepop som vi vill ha den, som den lät då när det begav sig. Vackra melodier, trasiga gitarrljud, ooo-aaa-körer och harmonier som får mig att tänka på Popsicles Lacquer från 92.

Sen har vi Luke Temple och hans Here We Go Magic. Ännu en platta av 2000-talet inspelad i ett sovrum (det säger alla). Underbart, utmanande och lite läskigt. Något i den stilen presenteras det hela med på hemsidan. Musik som kräver lite av den som lyssnar.

Tillbaka till 90-talet. Fast nu. Olle Ljungström och Perssons Pack är tillbaka efter sju respektive fjorton år. Har inte hört någon av de här inspelningarna än, men båda finns naturligtvis i min skivsamling sedan tidigare. Jag vill slå ett extra slag för Olle, han är en fantastisk artist. Om du missade dokumentären om honom på tv se den på något annat sätt. Intressant, tragiskt och - fint.

Nu ska jag försöka ta mig till Bromma för fotboll. Har skolkat från många korpmatcher, men i dag är det dags.

För övrigt kommer Glasvegas tillbaka och spelar på Cirkus den 3 maj. Hur gick det till? Var annonserades detta? Biljetter köpes förmodligen på andrahandsmarknaden.

Konstigt

2009-03-04T19:35:00.003+01:00

Ligger i sängen efter innebandy och en kycklingtallrik med pommes. Besöktes biografen i Sickla i går. Alla människor måste ju bara se Män som hatar kvinnor. Eller måste man det? Alla har ju läst boken. Så även jag. Fast det var ganska längesen så jag kom inte ihåg så mycket. Alltså blev jag nu jätteförvånad när det visade sig att den "mördade" fortfarande levde. Det blev kanske du också nu om du ska se filmen och inte har läst boken. Fast det har ju alla konstaterade vi nyss. Jag hade inte heller någon aning om att Martin, spelad av Peter Haber, här med annat efternamn än Beck, hade litet slakteri i källaren. Alltså blev det både överraskande och lite spännande. En okej film och bara att instämma i att Noomi Rapace är den stora behållningen. Och så Peter Andersson som det stora svinet som får vad han tål, så att säga.

Känn ingen press, Anna, men det ska bli intressant och se vad det där konstverket innebär. Konstfackseleven har ju sagt att allt kommer att få sin förklaring och sitt berättigande när det hela väl presenteras. Jag säger inte att det inte är så, men just nu känns det hela onekligen lite tveksamt. Samtidigt som hon redan fått fram en poäng. Om det är så att den psykiatriska akutvården hänger på en patient mer eller mindre är det definitivt kris och läge att kika över det där (Det har hävdats att nu var det kanske någon som inte fick hjälp eftersom hon tog upp en plats.).

Det där med att spreja ner tunnelbanevagnar känns helt ointressant. Så nog om det. Och nog med djuplodande konstkritik för i dag.

Tänkte nu förflytta mig, lägga mig framför tv:n istället med kaffe och kanelbulle och titta på nytt seriöst dokukoncept på trean, Diagnos okänd. Låter lite som ett verkligt House, ett läkarteam sätter tänderna i sjuka människor med symptom, men utan diagnos. Som upplagt för hypokondri.

För övrigt har jag uppmärksammats på att Växjö slagit ut smålandskonkurrenterna Troja i någon sorts slutspel (heter nog något annat) och på något sätt en chans att ta sig till elitserien. Bara en sån sak.

Konsten att komma iväg

2009-02-25T19:56:00.003+01:00

Och så går man till slut på hockey. Just när biljetterna var beställda och betalda insåg jag att det krockade med Inter - Man United i Champions league, men så kan det gå. Djurgården möter Skellefteå och det var liksom absolut sista tåget mot slutspel. Platserna visade sig vara i klacken, precis ute på kanten, men ändå. Så plötsligt står man där och håller i ett stycke blå plast som var man tifoansvarig. Och Djurgårdare dessutom. Fast det var ju ändå dem jag höll på i går, jag tycker väl bara att Stockholm ska ha ett lag i elitserien och helst i slutspelet, helt enkelt. Nu blev det ju inte alls så enkelt. Min djupa och professionella analys är att de så kallade Järnkaminerna helt klart var bäst, åtminstone under andra halvan av matchen, men de spelar för mycket i hörnen (som om en hockeyrink har hörn), kommer liksom inte till skott. Istället blev det 2-2 och knappast något slutspel. Förmodligen inte kval heller, utan säsongens sista hemma matchen. Varken mer eller mindre. Men det var kul. Det får göras om. Nästa säsong.

Och plötsligt kommer man loss på annat håll också. I sommar bär det av till Manchester och Blurs återförening. 26 juni spelar de tillsammans igen i MEN-arena, Europas största inomhusarena för övrigt. Som upplagt för besvikelse. Men vilken väntan, vilken förväntan. Och en helg i denna heliga stad ser jag fram emot. Staden som har producerat storheter som Oasis, Morrissey och The Smiths, Joy Division och hela Factory och hela den biten och så vidare och så vidare. Det blir grejer det.

Det är inte jag, det är du

2009-02-13T16:45:00.003+01:00

Denna vecka lägger vi åtminstone halva BNP på skivor: Morrissey - Years of Refusal, Mando Diao - Give me fire och Lilly Allen - It´s Not Me, It´s You. Bara att placera sig framför högtalarna, luta sig tillbaka och åka med.

I morgon är det som bekant alla hjärtans dag. Då ska alla amatörer inklusive undertecknad med sällskap ut och äta. Alltså inte lätt att få tag på ett bord. Efter att fått nej på de tre förslag vi hade satte jag mig med DN på stans recensioner och började beta av listan med de som fått 4 eller 5 i betyg. Det hela slutade på Kung Carls bakficka. Eller inte där men det är dit vi går i morgon.

Före det ska det rivas av en lunchföreställning på herrgård. Alltså ingen sovmorgon. Bara att krypa till korset efter På spåret och Skavlan (som jag alltså väljer före Let´s dance, om det nu ska sittas hemma och väljas).

Who put the M in Moheda?

2009-02-08T12:12:00.003+01:00

En vecka går fort. Obama verkar bra och själv är jag lös i magen, som det i veckan skojades med bloggare på DN:s Namn och Nytt-sida. Ja, det är väl ungefär så det brukar se ut, här och annorstädes. Så, vad ska man säga?

Kan säga att Super Bowl-matchen förra söndagen var riktigt bra och spännande. Nu är det kanske inte en av världens främsta kännare av amerikansk fotboll som talar här men så mycket kan vi nog vara överens om. Utmanarna, "sämsta laget som någonsin varit i Super Bowl", var i allra högsta grad med när det var ett par minuter kvar av matchen. Sen gick det som det gick och det var inte alls så jobbigt som man kunde tro i förväg att klara en dag på jobbet efter att ha sovit tre timmar.

I veckan har jag inlett min utbildning till coach. Det här med coaching är ju ett fantastiskt slitet begrepp. Så till den grad att många har svårt att ta det på allvar. Och det ska man kanske inte alltid göra heller. Vi pratade om det där på kursen. Alla som inom de mest skiljda områden talar om för andra hur de ska/borde göra sysslar inte med coaching. I mitt fall handlar det om karriärcoaching, företaget som utbildar heter Life & Career. Och det är jag som ställer frågorna och ni som ger svaren. Precis som i Jeopardy. Fast tvärt om. Det här ska nu fortsätta vid några utspridda tillfällen och i höst eller så blir jag förhoppningsvis certifierad på något sätt.

I går hade vi gäster och jag lagade Mannerströms fläskfilé med stiltonsås. Stiltonost, whisky, rödvin, grädde, fint det. I dag sitter jag inne. Ser Morrissey på dvd och påminns om att köpa biljett till sommarens spelning på Hovet. Ska i alla fall göra en liten utflykt, ta mig till Bromma och spela korpfotboll. Sen hem till stugvärmen igen. United spelar mot West Ham och allt är som vanligt.

För övrigt ska vi väcka liv i vår uppsättning av Gnistrande spår igen. Det blir två föreställningar i Stockholm på Spegelteatern 22 och 25 mars som uppvärmning. Sen åker vi till Moheda där jag som någon sorts homecoming-queen ska försöka locka dit lite folk. Missade du förra omgången kom gärna och titta. Här eller där.

Super

2009-02-01T23:04:00.002+01:00

Krunegård har en ung publik. Och han är bra. Alldeles äkta. Inspirerande. Trevligt att få se den scenskygge Mauro Scocco komma in i ett extranummer. Sin egen Sara.

Nu börjar det bli läggdags. Egentligen. Sitter och väntar på upphämtning och samling för Super Bowl. Vansinne. Det blir en tuff dag på jobbet i morgon.

Sorgligt men sant

2009-01-30T18:01:00.002+01:00

Det var väl nästan lika sant som det var sagt. Oasis är slut. Och då menar jag inte så där halvslut som de varit i många år nu. De är döda. Märkligt att den där dåliga stämningen och uppgivenheten på scenen kan skapa en så påtaglig känsla av ödslighet i ett Globen fyllt med 10 000 personer, eller så. Alla vi som är där ser vår ungdom ruttna, om inte framför oss, så bakom oss.

Liam kan inte sjunga längre. Han hade vissa problem med rösten redan senast de var här 2006, nu var det bara små stötar av ljud, ingen klang, inga toner, mer prat än sång. Eller prat och prat, någon typ av försök att återge text, antar jag, all artikulation som fanns där förr när han spottade fram orden, på en förvisso grötig dialekt, var väck. Förkyld eller inte, vet inte om det spelar så stor roll längre.

När Noel framför Don´t look back in anger i en nedtonad version blir det för ett ögonblick vackert och rörande, särskilt när hela refrängerna lämnas över till publiken. Och jag lovar, jag ska inte look back in anger. Tack för allt. Jag ska fortsätta älska skivorna och minnas mitt 90-tal. Ni kan lägga ner nu.

Fast man kan ju inte bara ge upp. Britpopens stora måste fortfarande kunna låta bra. Kanske ska man ta och skaffa biljett till Blurs återförening i Hyde Park i sommar. Det kan bli hur stort som helst. Yes, we´re gonna live forever.

För övrigt: I helgen är jag ledig. På söndag är det Super Bowl. Och det är ju tradition att sitta uppe störra delen av natten och se spektaklet. Kan bli en tuff måndag efter det. Nu lägger jag mig och vilar. Förresten, höll på att glömma att vi ska till Cirkus på söndag också och se Krunegårds turnéavslutning.

Nää! Problem på Försäkringskassan?

2009-01-27T20:23:00.005+01:00

Det rör sig på Försäkringskassan. Nu tyckte facket det var dags att offentligt uttrycka visst missnöje. Typ alla vill sluta och folk mår dåligt. Medborgarna får inte sina pengar och den service de har rätt till. Och tro mig. Det där med utbetalningarna är inte enda problemet. Det håller inte längre för myndighetens ledning att svänga sig med klyschor om att ha is i magen, det löser sig, håll ut, nu är det på gång att fixa sig och så vidare.

Nu, januari 2009, har generaldirektören bytts ut (det var möjligen i december?) och ledningen erkänt att det finns problem, facket yttrat sig och politikerna insett att de kanske måste bry sig lite, Reinfeldt får svara på frågor hos K G och socialförsäkringsministern ska titta närmare på myndigheten, liksom JO och så vidare.

Så här skrev jag den 14 november 2006:

Kära Fredrik

Jag vet att du inte gillar att folk dräller omkring på bidrag hur som helst. Det är arbete som gäller. Och inget fel i det.

Men jag tror ändå vi är en ganska stor del av svenska folket som vill att det här med socialförsäkringen ska fungera. Nu, sedan du och dina kompisar slängde ihop en budget på en vecka eller så, har det tydligen uppstått lite tveksamheter kring det där. Eftersom försäkringskassan i Stockholms län, och i landet i övrigt, antar jag, har fått väldigt snålt tilltaget med pengar vet man inte riktigt hur uppdraget ska kunna fullföljas. Till exempel behövs det personal som jobbar med det om fler sjukskrivna ska komma i arbete och ohälsotalet ska fortsätta sjunka.

Visst har det kanske varit lite si och så genom åren, det har setts genom fingrarna och så där, men jag kan intyga att försäkringskassan nu är väldigt fokuserade på arbete och gör allt för att de som inte ska ha pengar inte heller får några pengar.

Och visst talar jag i egen sak. Vi som är alldeles nyanställda, precis dagarna innan totalt anstälningsstopp infördes, som lämnat andra anställningar och som försöker planera en framtid, håller på att bli alldeles snurriga av alla spekulationer och all ovisshet. Och vem vet, kanske drabbar det inte oss och våra anställningar, men det här var inte någon bra början på det nya jobbet. Fast problemet verkar vara att ingen vet. Våra chefer ger oss i alla fall bra information om att de inte heller vet och försöker hålla vårt hopp uppe.

Tänkte bara att du kanske kunde ta och titta över de där siffrorna igen så att vi kan börja koncentrera oss på det vi nu är satta att lära oss och sen kan sätta igång och göra ett bra jobb. Det skulle både vi och du och alla andra tjäna på.

Tyvärr är jag inte i position att kunna utöva någon större utpressning, jag röstade inte på dig nu och har aldrig haft några större planer på att göra det heller, efter det här kan det definitivt inte komma i fråga. Som om det inte fanns en massa andra anledningar. Vi tar det där med a-kassan, t.ex. för kulturarbetare, en annan gång.

/Din tjänare och undersåte

Och sen tillkom tidernas största omorganisation och regelförändringar. Det blev inte bättre. Och jag tackade för mig och gick vidare i livet. Liksom så många andra har gjort eller skulle vilja göra.

Working on a dream

2009-01-26T18:55:00.002+01:00

Vet inte om det var särskilt lustigt, men i alla fall hastigt som jag blev facklig representant för Akademikerförbundet SSR. I morse var jag på samverkansmöte och sen blir det väl ett och annat styrelsemöte. På arbetstid.

Kunde inte låta bli, nu när jag ändå satt framför datorn klockan 10.30. Köpte biljetter till Springsteen på Stadion i sommar. Sen kom det ju inte igång på utsatt tid på grund av något tekniskt trassel. Men jag fortsatte, uppdatera uppdatera uppdatera, error error error och så plötsligt, två biljetter på innerplan bokade, betalade och utskrivna. En extrakonsert sattes in och nu är alla tre utsålda. Som sagt, det kanske inte kan bli bättre, men man vill ju ändå vara där.

Och så var det det här med Oasis på onsdag. De var i Göteborg i helgen. Som vanligt på senare år magsura recensioner. Markus Larsson körde med sitt, numera traditionsenliga, minustecken, det vill säga noll plus. Övriga recensenter var inte heller särskilt imponerade. Men så illa kan det väl inte vara. Eller?

Var inne och lyssnade på några klipp från Scandinavium. Shit pommes... Liam, denna stenhårda klippa som brukade ha en hur stabil kraftig röst som helst låter svag mesig och riktigt sur. Vad är det som händer? Tillfällig förkylning? de ställde in i Tyskland förra veckan just på grund av killens röstproblem, eller är det som de där gnällspikarna skriver, han är slut som artist och där med hela bandet? den som lever och tar sig till Globen får se.

Silly season

2009-01-25T13:18:00.002+01:00

Springer en dryg timme med sällskap i och över is och slask denna gråmulna söndag. Lägger mig i ett bad med DN Söndag och en Gainomax recovery. Nu får det räcka. Orkar inte ta mig till Bromma för att spela korpfotboll också. Funderar för övrigt på att hitta ett nytt lag (utanför Korpen) att spela med. Tackade nej till träning med Nåjden eftersom jag inte verkar direkt aktuell för matchspel längre. Laget har blivit sexans, och numera femmans, svar på Chelsea. Det värvas friskt, ständig påfyllning med gamla superettan- och division ett-spelare. Lite tråkigt, tillhörde trots allt det klubben i tio år, eller så, men ingen stor grej. Var inne och kollade Stockholms fotbollförbunds sida. Där finns annonser från diverse mer eller mindre seriösa klubbar som söker påfyllning. Får ta tag i det där. Resten av dagen tänker jag tillbringa i soffan med tidningar, Guitar Hero och tv.

Har ni fest, eller?

2009-01-24T11:27:00.002+01:00

Vaknar och det ser ut att ha varit efterfest på vår balkong. Flaskor, tidningar och annat skräp ligger väl utspritt och den gamla trasmattan är dyngsur. Synd att man sov djupt och missade hela festen. Eller inte, måste varit kallt. Kanske är det bara så att det varit någon liten storm och att någon använder balkongen som sopstation.

Vad lätt det kan vara att åtminstone försöka göra något vettigt inom politiken. Obama är på plats. Fram med pappret och så var det bara att skriva under att Guantanamo ska stängas. Inget att vänta på. Bara att skicka George Mitchell till Mellanöstern. Sen är det ju inte klart i och med det. Kanske misslyckas det rent av, det är inte alls otroligt. Men. Vad skönt med någon som åtminstone bryr sig och som försöker. Mer lär följa, det finns en del att ta tag i.

Och hos Letterman i går tog man avsked av det fantastiska inslaget "Great moments i Presidential speaches". Hade det inte varit för - allt, så kunde man nästan tycka lite synd om Bush. Och han är för rolig när han får den där tomma blicken och inte har en aning om vad han pratar om. Såg honom i tisdags ledas ut till en helikopter i Washington för vidare transport till Texas. Saknad av ingen. Utom talkshowernas manusförfattare.

Vad är det med den där familjeförbannelsen. Givetvis var det en Kennedy (plus en annan äldre herre) som brakade ihop på lunchen efter att Obama svurit eden. Dramatiskt värre när det, maträtter, glasskålar och foton med mera analyserades i detalj i CNN:s evighetslånga direktsändning. Och det blir inte JFK:s dotter som tar över efter Clinton. Fast det var väl frivilligt?

Har i veckan spelat ännu en ny roll. I en föreställning, alltså. Snabbt inläst, inga repetitioner. Och det klarade jag väl även om det inte kändes bra. Tråkig publik och allmänt dålig stämning. Fast sen sa de väl ändå att det var bra. Inte vet jag. I dag tar jag nya tag, fast i en annan föreställning och på en helt annan plats. Vet inte var.

Jag gillar stadsliv med allt vad det innebär. Det är därför jag bor här, tidigare innanför tullarna, nu ett stenkast söder om Södermalm. Men, och jag tror jag tagit upp det här tidigare, ni som bor i tätort, låt säga till exempel i Stockholm, det finns andra människor där. Det är lite det som är själva idén med staden. Då kan det krävas lite uppmärksamhet och viss smidighet. Kanske kan man inte alltid gå exakt det linje man stakat ut, utan måste ta ett steg åt sidan någon gång, visa lite lite hänsyn, släppa av folk från tåg och så vidare och kanske kanske kan man inte alltid gå på tåget först och få precis den sittplats man vill. Det finns helt enkelt andra människor att ta hänsyn till. Jag säger det igen, jag är hyfsat hård i kroppen, har ägnat mig ganska mycket åt idrott och är inte direkt känd för att inte kunna "smälla på", så att säga. Är det så här vi ska ha det så kan det komma att göra ont. Tänk på det nästa gång du försöker tränga dig in i och förbi mig i den SL-spärr jag redan är halvvägs igenom.

Springsteen kommer hit. Vill man verkligen se honom igen så här nära in på? Upplevelsen på Ullevi förra sommaren var kanske den största konsertupplevelse jag haft någon gång. Det kan knappast bli bättre. Eller?

I veckan ser jag fram emot Oasis i Globen. Nostalgi för oss som var alldeles lagom unga vuxna 1994 och den ljusnande framtid var vår.

Och så vidare...

2009-01-17T11:59:00.002+01:00

Jag har fyllt 36, en högst respektabel gubbålder. Som tur är kunde jag konstatera att jag är yngst på jobbet, skönt att få vara det i något sammanhang. Efter att ha firat födelsedagen med hembakad pizza och Guitar Hero (har nu två gitarrer för samspel och dueller) har jag hunnit med en tur till Norge. Tror det var i Drammen vi spelade. Tillbaka i går och direkt från Arlanda till Häringe slott. Nu sitter jag här aningen trött och tung i huvudet. Tvättar lite, bläddrar i tidningar och lyssnar på Eldkvarn. Ska försöka komma ut lite så småningom. Skulle behöva handla till exempel. Vi får se vad dagen bjuder. United spelar i min tv klockan 16. Vid samma tidpunkt är det nedsläpp på Hovet. Inte för jag bryr mig så mycket om hockey, men det är ganska kul live. Fast det kanske inte blir i dag. Vi får se. Skulle också vilja ta mig till Söder och Pet Sounds för att inhandla Animal Collectives nya. Mycket tjat om deras förträfflighet i veckan.

På flera stolar

2009-01-10T11:01:00.004+01:00

En vecka i ny lägenhet. Känns helt tillräckligt att bara stanna inne, sitta på de nya stolarna i olika färger (!), som hämtades på Bolia i veckan, och lyssna på D. Lissviks hemlighetsfulla och svängiga instrumentala 7 TRX + Intermission. Men det går ju inte.

Hittade till jobbet trots ny resväg. Skönt att det var en "kort vecka". Verkade inte alls rätt att stiga upp när klockan ringde när man hunnnit vänja sig vid att ligga kvar tills man själv kände att det var färdigt med den biten. Sovandet, alltså.

I Huddinge var det mesta sig likt. Gjorde dock något jag kanske inte gjort sedan någon gång på 70-talet eller tidigt 80-tal, åkte skridskor på en sjö. Vi var några stycken som tog en så kallad friskvårdstimme till detta. Åkte någon kilometer, eller så, och drack kaffe ur termos.

På tal om 80-talet. I veckan såg jag dokumentären om "tennisprinsarna", Wilander, Edberg, Nyström, Järryd, Pernfors och allt vad de heter. Sverige var bäst i världen, det var ett under och tennis var hur hett som helst. Några under uträttade jag kanske inte direkt, men visst var jag en av alla dem som inspirerades och det blev några somrar då tennisbanan var den naturliga samlingsplatsen och man slogs om tiderna. Och jag minns sena träningskvällar i Alvesta och seriematcher i Ryd med Rosignolracket (som ligger här på en hylla) som det stod Mats Wilander på och Adidaspikéer med konstigt Edbergmönster.

Nu drar teaterlivet igång också. Senare idag bär det iväg till Sandviken och jag är inne på mitt nionde år med Herrgårdsmord. Nästa vecka blir det Norge med mera.

Utanför dörren finns all den mat man kan behöva: hamburgare, sushi, kebab, thai, kinesisk, pizza, indisk, grekisk och ett par finkrogar. I går blev det indisk lamm kofta (ej att förväxla med lammkofta) framför Let´s Dance.

2009, året då varsel ska verkställas och kurvorna fortsätter att peka nedåt, har för mig börjat stabilt uppåt. Ny lägenhet och ny stadsdel, sambo och istället för avsked fick jag besked om fast anställning. Snacka om gott nytt år, inte bara det där vanliga om att skaffa träningskort, sluta röka och sånt där. Är det det här som är kris, så vet jag inte hur det ska bli när det är goda tider.

Fast det där betyder ju inte någonting, det är högst individuellt. Vi är några som får jobb och lön och skattesänkningar och sänkt ränta och avdragsgilla tjänster och så finns det de som blir arbetslösa och sjuka och de som blir av med sin ersättning. Och så finns det de som bombas i Gaza.

Lyckan kommer, lyckan går. Det gäller att ta vara på dagen, just nu, för att vara mer än lovligt lättfilosofisk. Men sann. Men är jag nöjd? Alltså så där helt nöjd. Knappast. Och det tror jag inte är meningen att man ska bli heller, då finns det ju inte någonting kvar. Om man bara kunde lägga av sig lite oro och otålighet. Det brukar ju ordna sig med det mesta. Var glad för det du har.

När varenda tidning skrev om mig så sa du som det var. Glöm det aldrig, Håkan - parkbänken e aldrig långt borta, som Hurricane, enligt visan (Tro och tvivel), sa till Hellström.

För övrigt är det en helt annat sak när man lämnat nivån Easy i Guitar Hero. Jag måste träna. Sen kan vi mötas i en battle.

Tillbaka till samtiden

2009-01-06T17:14:00.002+01:00

Nu är verkligen allt på plats, även stringhyllor (där cd-skivor sedan packats upp) och rullgardiner (två småjobbiga projekt som sparats). Som en bonus har det blivit stopp i avloppet i köket. Försök har gjorts med Propplösare och en sådan där gummigrej, dessutom har alla synliga rör plockats bort. Inget har hjälpt. I morgon ska det felanmälas. Annars är allt frid och fröjd.

Här har det varit föräldrabesök, middagar och små turer i närområdet, har inte lämnat sjöstaden sedan, jag vet inte när, i fredags, kanske. I morgon sägs det vara dags för någon typ av vardaglig verklighet igen. Får se om jag hittar till jobbet nu när jag har ny resväg. Sen ska det minsann tränas också. Det var längesen. Ska också lämna nyckel till städfirman som ska flyttstäda gamla lägenheten. Där går gränsen, flyttstädning vill jag slippa, det betalar jag gärna för (dessutom kan ju 50% dras av).

Uppackad och klar (nästan)

2009-01-02T21:42:00.003+01:00

Allt på plats, utom böckerna i hyllan. All mediaelektronik inkopplad (tv, stereo, tv-spel, iPod, dator-modem, DVD), var sak på sin plats, kläder, köksutrustning, möbler. Maten lagad och äten. Det är fantastiskt fint här. Nöjd kan jag sjunka ner i soffan med en snus och en kopp kaffe. Nu bor jag i Hammarbysjöstad, helt enkelt.

Jag bor inte här längre

2009-01-01T19:46:00.003+01:00

Sista kvällen/natten på Bohusgatan. Nytt år, nytt liv. Det var väl 10 år sedan senast, dags att ge sig på sambolivet igen. Har gått igenom lådor och skåp, texter, kort, brev, artiklar och blivit påmind om mitt liv, om människor jag mött, om mig själv. En del kastat, det mesta nedpackat.

Nu sitter jag här och väntar bland alldeles för många kartonger. Det enda som är brukbart är säng, dator och tv. Tittar på Comedy Centrals svenska premiärsändning och ser Pamela Anderson grillas. Innan jag packade ihop knäckte jag Guitar Hero-spelet. Ja, fortfarande på nivån - Easy. Dags att gå vidare.

En gitarrhjälte kommer hem

2008-12-30T22:35:00.003+01:00

Tillbaka efter en jul i Småland. Där var det bränder och avbitna näsor, kebab och allt det där vanliga.

I dag har nyckel utkvitterats till lägenhet i Sjöstaden. Efter besök på Ikea har säng levererats. Har även kört en del gammalt skräp från förrådet till nya förrådet. Den där utrensningen får bli en annan gång.

Nu vill jag bara komma på plats med allt. Inreda, skruva ihop möbler och sova i den nya sängen. Det får bli om ett par dagar. Under tiden sitter jag här och blir riktigt bra på att spela Guitar Hero. På lägsta nivån. Vilken fantastisk leksak, den jag väntat på hela livet. Låtar med en massa elektriska gitarrrer, sköna poser och rockstjärneliv. Nästan som på riktigt.

Norrland - igen

2008-12-14T17:48:00.003+01:00

Ännu en helg. Ännu en stad, en föreställning, ett hotellrum. Men nu är det dags att stänga norrlandsfönstret, och alla andra fönster också för den delen, för den här säsongen.

Åkte till Piteå i lördags. Naturligtvis blev det inte någon mardrömsresa även om förutsättningarna inte var de allra bästa. En ihoprafsad ensemble, en person kort och inte helt idealiska lokaler att spela i. Det bästa hade klart varit att inte oroa sig alls, men om man nu ska det är det lika bra att göra det i förskott. Det gick efter omständigheterna bra och det var härligt att komma upp till ett riktigt vinterlandskap långt upp i norr där de inte saltar vägarna. Hyrbil på flygplatsen, gps, vinterdäck och sen ge sig iväg mot någonstans där man inte varit förrut. Nästan så att man fick lite julkänsla där i mörkret.

Kan ibland få för mig att det vore skönt att bo i en sådan där småstad man inte har någon som helst anknytning till.

Fick en present. En kokbok, "Palt är inte allt" eller "Så bygger man en pitebo".

Nu är det - nästan - bara en vecka kvar till långledigt.

Bratwurst

2008-12-12T19:41:00.004+01:00

Utanför kulturhuset står äkta tyskar i ett tält, grillar och säljer äkta bratwurst. Klart att jag köper. Skaffar lite eftertraktade biljetter. Kanske någon får dem i julklapp. Försöker sälja in en kostym av respektabelt märke i för mig fel storlek till Herr-Judit. Intresserade? Skulle inte tro det. Av en ignorant människa får jag veta att det där 90-talssnittet inte går hem i modekretsar. Visst, jag vet väl för f-n vad som gäller, men varför vara dryg. Nu köpte jag inte något heller, vilket jag sa att jag var intresserad av när jag kom in. Det var inte han intresserad av. Hämtar fler biljetter, nu på Pet Sounds. Kanske är det också en julklapp. Till mig själv - också. Sen tar jag mig hem till toaletten. I morgon stiger jag upp som vanligt och ger mig av på vad som kan bli en mardrömsresa. Mer om det på söndag. Kanske. Jag hade så gärna varit ledig den här helgen. Det är jag alltså inte.

Far och flyg

2008-12-07T19:30:00.004+01:00

Och den här helgen åkte jag till Oslo. Där var det vinter. Ett vackert vinterlandskap och som upplagt för att gå på skidtur. Men det var det liksom inte läge för.

Spelade teater, lade mig sen på ett hotellrum och tittade på dokumentären om Britney. Tidigare hade jag inte någon direkt uppfattning om henne. Möjligen att hon verkade lite knasig. Nu gillar jag henne. Hon verkar alldeles normal, hårt arbetande och ganska kul. Nästan så att jag vill köpa en skiva av henne. Inte konstigt om man får något litet bryt ibland om man lever i det fängelse som hon gör. Det skulle jag också få.

Kan ibland tro att jag ska få det i alla fall, trots att jag lever i hyfsad anonymitet och frihet. Nu behöver jag julledigt. Och ledigt ska det bli. Över två veckor. Det ska flyttas också under den där ledigheten.

Åkte direkt från Arlanda till gymmet för att rensa ut lite. Äter pasta och dricker must. Kanske är det dags att börja titta på The Wire. Första säsongen ligger här. Eller så slocknar jag bara i soffan. I morgon är det måndag, dan före dan före dan före dan före dan...

Åt förrestan mitt första julbord i veckan. Det blir alltid för mycket det där. Risk att det blir några till före det att det är dags på riktigt hemma hos mamma.

Snabbt norrlandsbesök

2008-11-29T16:37:00.002+01:00

Turnélivet fortsätter. Vaknade i morse på ett hotellrum i Sundsvall. Stressade från Huddinge i fredags för att sätta mig på ett tåg norr ut. Taxi från stationen i Sundsvall, fick ett SMS med en adress dit jag skulle (de andra hade åkt före med tidigare tåg), direkt in och spela föreställning. Nu har jag landat hemma i lägenheten, som inte är min så länge till.

På med nya kläder, sen går S och jag till Dramaten, köper sista-minuten-biljetter och ser lite härlig tysk teater - Kasimir och Karoline. Kan en lördagskväll firas på något bättre sätt? Kanske blir det lite mat också. Den stora frukosten och kanelbullen på tåget börjar sjunka undan.

Det har pratats om att åka till Ikea i morgon för att titta på möbler, sådant som säng med mera. Det blir något att bita i.

Jättelång arbetsvecka

2008-11-23T17:11:00.003+01:00

Hemma igen efter en så kallad långhelg. Eller långvecka, menar jag kanske. Gick till jobbet i fredags och kom hem nu. Blev upphämtad vid shellmacken i Huddinge för vidare transport till Sundbyholm och lite slottsliv. Föreställning fredag och lördag kväll och däremellan hänga på hotellrum, åka in till stan och äta buffé och bastubad.

När jag kom hem mötte jag S. Trodde jag skulle hinna till korpmatch i Bromma. Ringde desperat efter en taxi. Vi satte oss i bilen, jag frågade hur lång tid resan skulle ta. Alldeles för lång tid visade det sig. Det borde jag kunnat räkna ut själv. Bara att betala framkörningsavgift och kliva ut i slasket på Ringvägen igen.

Viss besvikelse. En stund. Sen gick vi runt och tittade i diverse möbelbutiker istället. Dags att planera lite. Inte mycket mer än en månd till flytt. Sägs det.

S gick vidare till andra möten. Eftersom jag nu släpade på träningskläder tog jag mig till Saga motion, där jag i veckan faktiskt skaffade kort igen efter ett par års uppehåll, och rev av ett pass. Trappmaskin, hantlar, sit-ups och den biten. Lite bastu - igen. Det behövs verkligen nu när det blivit vinter. Passerade sen Mikkel Jensen på S:t Paulsgatan. Det snöade lätt. Den ende som bar paraply. Han är från Danmark.

Köpte Chicken Curry och ny svensk musik från rutinerade artister - Lundell och Titiyo.

Här sitter jag nu och West Ham leder med 1-0 mot Sunderland. Det har utlovats att Steve Harris ska dyka upp i pausen.

Skitigt och vackert

2008-11-17T20:13:00.004+01:00

Det susar fortfarande i öronen. Dirty Pretty Things gav järnet i går. Det må vara avskedsturné, men än har de inte lagt av. De är tok-tända och river av låtarna i högt tempo. Det är som en rusande motor och man väntar på att föraren ska tappa kontrollen och det hela spåra ur, men det gör det inte. Inte förrän Carl Barat sagt tack och hej och dyker ner i publiken.

Det är brutalt, punkigt och melodiskt. Och det är mycket brittiskt (på scen finns givetvis The Union Jack). När jag kommer hem är jag tvungen att varva ner med en cup of tea (inhandlat på The English Shop). Att jag inte hör vad de säger på Discovery Channel gör inte någonting. Bang bang you´re dead!

Blasieholmshamnen

2008-11-15T12:53:00.007+01:00

Jag har hittat en ny favorit. Efter att ha ätit jättemycket mongolisk buffé med arbetskamrater i går gick jag och mötte upp S på nya Lydmar, förbi Grand precis före Nationalmuseum. Hade läst om stället, att det riktade sig till sådana som mig, det vill säga vi som är lite äldre i sammanhanget, uteliv för 30-plusare. Och så var det.

Mycket bra. Lyxig men hemtrevlig miljö, personlig engagerad personal, ur högtalarna strömmar sådant som Springsteen, Tom Petty och Thin Lizzy. Maten såg god ut. Vi tog några drinkar och åt liten tallrik med ost och charkuterier. Och så tittade Chevy Chase in i lokalen, vände och gick in i hissen. Dit ska jag återvända.

Bubbla -

2008-11-14T16:15:00.003+01:00

är ett konstigt ord.

I morse var jag och skrev på. Nu är min lägenhet såld till underpris till någon som köpte den till sin dotter och som säkert hade haft råd att betala mer. Men. Skönt att det är klart. Jag tog mig ur den här bostadsbubblan med ett litet överskott, trots allt. Nu blir det flytt till sjöstad och hyresrätt runt nyår.

Var just ute och vansinnessprang en mil i lera och regn. Nu ska det njutas av helg. En helg utan jobb. I kväll ska det ut och ätas med arbetskamrater, sen får vi se. Dirty Pretty Things på Debaser på söndag, ej att förglömma. Sägs att det är avskedsturné. Redan.

Var på institutionsteater i veckan. Nathan den vise på Stadsteatern. Det där kan jag göra bättre. Och det har jag gjort också. Visst, Lennart Hjulström är en fin skådespelare. Men herregud vad bakåtlutat det är.

Pjäsen behandlar givetvis ett mycket angeläget tema. Det var därför jag satte upp den tillsammans med ett gäng friska amatörer (vilket jag är själv också, som regissör). När vi spelade den hade det inte gjorts i Sverige på 150 år. Nu var det dags för Stadsteatern.

Jag kan inte se att någon bryr sig. Inga friska regiidéer och trött ensemble. Utan att nämna namn är vissa skådespelarinsatser så styltiga och icke-levande att jag rådnar.

Men, det är märkligt. Det här är bra, tycker åtminstone vissa kritiker. Då vill inte jag vara med i det där etablissemanget av på något sätt respekterade teatermänniskor och kritiker. Det får jag inte heller. Tack. Vad hände med liv till varje pris?

Det var det det

2008-11-09T21:47:00.003+01:00

Sista föreställningen avklarad. Skönt, den tog på krafterna att spela den där föreställningen. Samtidigt, lämnar den naturligtvis ett tomrum. Vi har gjort det bra. Många som varit där har upplevt något, påverkats och känt någonting. Det är bra. Den var värd att nå ut till fler.

Men nu är det dags att gå vidare med det vanliga livet. I morgon åker jag till Häringe slott och spelar Herrgårsmord. Efter att ha varit i Huddinge hela dagen först, förstås.

I dag har min lägenhet visats. Det sägs att ett 20-tal personer varit här och 12 av dem lämnade namn och nummer till mäklaren. Budgivningen kan börja.

Sista chansen!

2008-11-05T19:55:00.002+01:00

Nu blir det bara två gånger till. Kom och se mig intensivt deprimerad, sårad och rädd i Gnistrande spår på Spegelteatern. Sista föreställningarna nu på lördag och söndag klockan 16.00.

Yes, jag kunde

2008-11-05T19:29:00.003+01:00

02.30 ringde klockan i morse, eller vad man ska kalla det. Fixade en kopp te och tog mig en lussekatt (!) och satte på tv:n. Sedan låg jag där och zappade mellan Filip & Fredrik, som fixade en alldeles utmärkt valvaka med bra ballans mellan tramsigt och viktigt, och CNN.

Att sedan klockan plötsligt blev halv sju och det bara var att kliva upp och gå till jobbet kändes aningen overkligt. I alla fall var jag, liksom alla andra (nästan), glad över att Obama blir amerikanernas 44:e president och fick även jag något fuktigt i ögat när han klev upp på den där scenen i Chicago framåt morgonkröken. Återstår att se om han lyckas leva upp till förväntingarna. Det är knappast möjligt. Dock lär det bli en lite annan ton och ett bättre samarbetsklimat i världspolitiken. Och det är ju inte så dumt. Det ska även sägas att McCains "loosertal" var snyggt ödmjukt och innbär att han kan gå vidare med hedern i behåll.

Lite dimmig i skallen, så att säga, drogs det iväg efter arbetsdagens slut för att spela slaktar-innebandy med folk från jobbet. Var uppe på vinden - också - i morse och hittade en klubba som köptes någon gång, jag vet inte när, av någon, jag vet inte vem, i sporthallen i Moheda. Det vill säga; det var ett tag sedan och den har väl i stort sett inte heller använts sedan dess. Och så sattes det igång. Fullkontakt och inga regler. Halvvägs in i matchen tryckte jag till den styvaste korken så att klubbeländet gick av och han fick linka av. Han återkom dock och det vill jag säga, det var inte jag som bjöd upp. Nu har jag inte längre någon klubba. Vill också säga att jag hittade målet ett antal gånger ur de mest snäva vinklar. - Hade du lasersikte på klubban? frågades det efteråt i duschen. Kalla mig lasermannen. Eller inte.

Medlemmarna i The Strokes fortsätter att tillsammans med andra göra fina skivor utanför The Strokes. Littlejoy är en skön sak utgiven av Rough Trade.

Det kanske man inte hade behövt. De kanske inte är så heta längre. Men i morse vid nio hängde jag på låset till ticnet och skaffade biljett till Oasis spelning i Globen den 28 januari.

Jag är

2008-11-02T13:02:00.004+01:00

Det gjorde jag bra. I går strax före halv åtta rusade jag in till 120, antar jag, förväntansfulla, personer på Sundbyhoms slott som ville bli underhållna i allhelgona helgen. Och jag gjorde det bra, vi gjorde det bra. Jag spelar en kul karaktär och det är en bra historia. De som var där blev mycket engagerade, glada och hoppas jag, nöjda med kvällen.

För två veckor sedan fick jag ett manus. I veckan repeterade vi en (1) gång. Sen var det bara att kasta sig ut. Och det gjorde jag med all den rutin jag faktiskt har. Måste ha spelat runt 1000 föreställningar totalt vid de här laget. Visst har jag våndats en del de senaste dagarna och jag var väl inte direkt avslappnad när jag kom för samling på teatern i går. Men ändå älskar jag det där. Jag vet inte var det kommer ifrån - eller det vet jag kanske, men vi tar inte den djupanalysen nu - men jag gillar verkligen och behöver den där utmaningen, som det heter, att kasta mig ut i den där ovissheten som det är att stå på en scen och uppträda. Sårbar, men med situationen under kontroll (nåja) och totalt närvarande i nuet.

Mindfulness är ju inne, och det skulle klart inte skada att lära sig hitta den där käslan en vanlig måndag på kontoret eller när man äter middag en torsdagkväll i november, men i väntan på att det ska lyckas fortsätter jag att kasta mig ut över stupet. Och njuta.

När jag vaknar skiner solen så att det sticker i ögonen där jag ligger kvar i sängen och ser upp på den ljust ljust blå himmeln. I dag får jag bara vara. Jag har presterat, jag klarade det - igen - jag får tycka att jag är bra.

Lyssnar på Dylans senaste i bootleg serien - Tell Tale Signs. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Känsla, vackert, stort, mänskligt säger ingenting. Den som inte förstått att han är den störste kan börja där.

Jag bara är. Sen går jag ut, då får vi se. Snart är det måndag igen.

Jag har inte en aning

2008-11-01T02:20:00.002+01:00

Det här med tv-kväll kanske inte är min grej. Stannar jag så slocknar jag. Klockan är 02.15, vaknade just i soffan och har ingen aning om vem som åkte ur Idol.

Köp och sälj och den biten

2008-10-31T18:35:00.003+01:00

Vad då finanskris, lågkonjunktur och eländes elände? Glider in hos Filippa K, på väg hem efter ännu ett textrep, och köper en kostym, helt enkelt. Som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Det är det naturligtvis inte. Jag har funderat på och planerat det där länge. Men så i dag slog jag till på en impuls. Faktum är att jag inte har någon passande kostym och det är givetvis ett av de basplagg som ska finnas i var mans garderob. Den svarta, som förvisso hänger i min garderob, fick jag när jag var tio år yngre och tio kilo tyngre. Den passar liksom inte. Nu har jag en fin mörkt grå. Så det går bra att bjuda in till fest.

Sen är det klart att kassan skulle behöva fyllas på efter denna shoppingtur. Det går bra att gå in på Fastighetsbyråns sida och lägga ett bud på mitt hem (sök på webbnr: 1440-4175). Sen kan jag gå och sätta mig, jag vet inte var; hemlös, men inte byxlös. Fast förhoppningsvis får jag snart kontraktet på hyresrätten, då blir det där jag sitter.

Måste fortsätta sitta och glo i det där manuset. Men annars blir det en för mig väldigt ovanlig fredag framför tv:n. Har inte varit hemma någon fredag sedan...jag vet inte när. Någon gång i somras, kanske. Ska sitta här och låtsas som ingenting, köpa hem lite mat och titta på Idol och det där, ni vet.

Vänta bara!

2008-10-30T18:29:00.003+01:00

Lägenheten har fotats. Ser bra ut. Nu ska den ut på nätet. I morgon tror jag. Lite stressande det där. Marknanden har ju, som sagt, varit hetare. Får jag inte ett åtminstone hyfsat pris vet jag inte vad vi gör. Men, den är verkligen fin min lägenhet. Kom och köp! Ge mig 1,8 så får du den direkt.

Tog ledigt från kommunjobb i dag för att repa teater. Inte så lite panik vad gäller den biten. Jag kan inte replikerna och på lördag ska det spelas för en massa folk som har betalat en hel del pengar för slottskalaset, så att säga. Ser fram emot när det där är över. Då ser faktiskt mitt liv lite lugnare ut ett tag. Men det ju alltid dyka upp någonting. Man vet aldrig. För att inte bara sitta och glo (förutom att jobba minst heltid) planerar jag att roa mig lite, låta mig bli underhållen. Ska gå på teater och har köpt biljett till Dirty Pretty Things spelning på Debaser den 16 november. Och inte för att det är nu precis, men på onsdag släpps biljetterna till Oasis spelning någon gång efter nyår.

Äta måste man. Får bli några mackor och flingor. Sen tillbaka till textpluggandet. Känner igen känslan från tiden då jag var vid universitetet. Jag ska bara... Och Bröllopsform och Du är vad du äter och alla andra program jag aldrig sett är nog oerhört intressanta. Egentligen.

Håll i hatten

2008-10-23T20:29:00.003+02:00

Vad ska man säga. Mitt liv rullar vidare i högt tempo och det råder någon form av kontrollerat kaos. Hämtar sushi och sätter mig i soffan veckans första lediga kväll. Var dock på kontoret till halv sju, som sig bör på torsdagar.

Någon dag efter premiären för ett par veckor sedan fick jag ett nytt manus i min hand och nu sitter man här med lätt panik. Ny premiär om en dryg vecka. Har spelat ett par föreställningar till av Gnistrande spår och det känns kul. Vi börjar bli fria.

Har tittat på lägenheter. Hyres. Fick erbjudande om en nybyggd, inte ens färdig, men den kändes inte helt rätt. Avvaktade. Tittade på en till och den var underbar. Ligger i Hammarby sjöstad, högst upp och har två (2) balkonger. Spänd väntan några timmar när jag visste att jag var den med längst kötid som sagt ja. Någon kunde ju segla om på upploppet. Det visade sig sen att jag hade stått 23 dagar längre i kön än den som var närmast och som också ville ha läganheten i fråga. Bara att slå till, ingen betänketid. Och nu antar jag det betyder att jag ska flytta och att jag ska bli sambo. Gäller bara att sälja min lägenhet utan att göra totalfiasko på den iskalla bostadsrättsmarknaden. Mäklaren kommer hit i morgon och vi ska lägga upp strategin och planera försäljningen.

Ja, så kan det gå. Fortsättning följer.

PR

2008-10-13T20:57:00.004+02:00

Damien Hirst (som dyker upp i kvällens Kobra) säljer konst för miljarder. 1,3 miljarder till honom personligen vid ett enda försäljningstillfälle. 1,3 miljarder!!! Och han var världens rikaste konstnär redan före det. Ni vet, det är han med dödskallen prydd med ädelstenar och uppstoppade djur i typ akvarium.

Är det bra konst? Jag vet inte. Är det värt så mycket pengar? Tydligen. Hirst var med även när det var 90-tal och Storbritannien och Oasis och Blur var coolast i världen och alla kändisar hängde på Groucho Club i London. Alex James skriver om det där i sin bok. Han var/är vän med Damien Hirst sedan college. Och det slår mig (som om det vore något nytt) att vad man än gör, vad man än ska sälja, så är det främst sig själv man måste sälja in. Få människor att gilla dig, lite på dig, sen kan du gå hur långt som helst. Inom konstvärlden, företaget eller i partiet.

James om Hirst:

Damiens stjärna var på uppgång. Han hade charmat all personal på Groucho genom att bjuda dem på drinkar, skämta och göra teckningar åt dem. De slogs om hans uppmärksamhet och stället var alltid öppet för honom. Han kunde behaga och dra till sig människor på ett sätt som öppnade dörrar och armar, på samma sätt som Tabithas ansikte gjorde. Till och med när han var klädd i Prada hade han en vagt lantlig utstrålning. Hans främsta talang, och han hade många, var att få fram det bästa hos folk. Han fick alla att höja sig ett snäpp.

Sen kan man sälja för miljarder. Kommunikation, framträdande och relationer är viktigt för att nå framgång. Kalla det marknadsföring. Och det är knappast heller något nytt. Mången konsult, mer eller mindre seriös, har insett det för längesen. Men ändå.

För övrigt var det inte någon som kom till kvällens föreställning och den fick ställas in.

Jag vill ändå påstå att jag i vissa professionella sammanhang är bra på att skapa goda relationer.

I´m your social worker

2008-10-12T19:52:00.002+02:00

Premiären avklarad. Det gick bra. Av de reaktioner jag fått verkar det vara ett stycke teater som fängslar och vill någonting. Tror aldrig jag gett så här mycket av mig själv på en scen och stått där så här öppen och totalt utan skydd. Det tar på krafterna. Om det är bra teater vet jag inte. Det lämnar jag till alla andra att få avgöra.

Om de lever upp till alla enormt stora ord är inte intressant. Jag nöjer mig med att konstatera att Glasvegas gör rakryggad brittisk pop som man inte vill vara utan. Längesen jag körde något på repeat på det där sättet. Det är underbart vackert att sjunga om socialarbetare: I will be the angel om your shoulder - My name is Geraldine, I´m your social worker.

Känner mig i alla fall lite träffad. Jobbar ju faktiskt inom socialtjänsten numera och försöker dra något litet strå till stacken. Vår gemensamma stack som består av individer. En del av dessa individer behöver ett extra handtag och som vi alla, någon som ser dem.

Var på Debaser Slussen i går. Hade ingen aning före, men där spelade amerikanska Brant Bjork and The Bros. Ett bastant svettigt groove. Skönt. Efter att ha klämt ett 9-pack på McDonalds och kommit i säng vid 4-tiden var det läge för att sova länge. Dagen har gått fort. Långfrukost, läst tidningar, tvättat, handlat, stekt en strimlad fläskfilé och hällt över sås. Nyss spelade Zappa Zappa i min tv. Nu till tjafset mellan partiledarna i Agenda. I morgon en av kunskapsdagarna på Infra City i Upplands Väsby, se visningslägenheter i Sjöstaden och så ännu en föreställning.

Gnistrande spår

2008-10-10T16:36:00.002+02:00

Slutar tidigt på fredagar. Nu laddar jag för kvällens premiär. Har inhandlat Oasis Dig out your soul och Bob Dylans Tell tale signs (The Bootleg series vol. 8) och tänker blunda en stund här i soffan. Klockan åtta bär det av till ångest, sorg och ömhet i Alaska. Kom dit om du vill. Om inte i dag så en annan gång. Datum och tider hittas här.

Lundell på Cirkus

2008-10-06T23:09:00.002+02:00

Jag vet inte. Det känns väl inte väldigt angeläget, lite avslaget, helt enkelt. Först ensam med gitarr och munspel i de första fem låtarna, eller så, och jag önskar att något ska hända, att munspelet ska försvinna, åtminstone.

Mellansnacket är avslappnat och lite kul. Men varför pling pling på gitarren och tut tut i munspelet mellan varje stavelse som en parodi på Allan i dalen. Och sen kommer bandet in och jag tänker att han är faktiskt en ganska gammal man. Inget fel i det, men ändå. Lite rörande och det är knappast de känslor man som artist vill väcka. Inte där och då i alla fall. Det rockas för fullt men kallas unplugged för att trummisen ibland använder vispar och de förstärkta gitarrerna är akustiska.

Var det inte mer, tänker jag. Hade hoppats på något magiskt. Har jag gått vidare, är det här inte för mig längre? Sen kommer jag hem och sätter på en skiva som En eld i kväll och det är så fint så fint. Och så där hade jag kanske hoppats det skulle varit på ett andäktigt Cirkus. Istället får han säga till folk att sluta fota - "det här är ingen turistattraktion" - och han säger att det är så mycket konstiga människor som sitter längst fram och det gör han rätt i. Bland annat är där "två damer som gått på fel föreställning".

I alla fall. Det är inte sista turnén som en del tidningar skrivit. Det börjar gå mot slutet, men det här är inte slutet. I novemner ny skiva och minst en sommar till blir det. Jag är säkert där då också.

Med tidigare inlägg i tankarna: "Det är folket som bygger landet. Folket är dom enda som kan det. Det kommer underifrån när den dagen är här. Om folket vill bygger folket landet".

De där orden är kvar i huvudet när jag sätter mig på bussen och lämnar ett regndränkt Djurgården. Om ett halvår är våren här. Tills dess måste vi trots allt gå ut och försöka vara vackra och stolta.

Ett spöke

2008-10-05T15:52:00.003+02:00

Kommunistiska manifestet på Tribunalen var väl ingen stor teaterupplevelse. En estetik man känner igen väl vid det här laget. Det är talkörer, rytmiseringar och sång, inte så mycket gestaltning. En text som inte är så dramatisk på scen, men fylld av politiskt sprängstoff. Då i mitten av 1800-talet och nu när världen skakas av finanskris.

Men det blev inte så mycket med revolutionen i den kapitalistiska delen av världen. Inte då och knappast nu heller. Detta därför att vi proletärer som säljer vårt arbete har fått mer än bara det mest nödvändiga. Vi, den stora massan som kallas medelklass, lever inte på existensminimum. Vi har inte bara våra bojor att förlora, utan även vår platt-tv, vår mac och iPod, resan till Teneriffa, maten på Riche och kläderna från Filippa K. Så revolutionen förblir nog inställd här i Sosseland (några år med Alliansen ändrar inte på det), denna härliga kompromiss mellan arbete och kapital.

Sen finns det de som enligt de nya moderaterna lever i utanförskap. Och i någon mening gör de det, även om jag tycker att det borde finnas bättre ord. Det är de människorna jag möter i mitt arbete. Deras arbete är inte särskilt efterfrågat alls. DE lever på existensminimum. Och de lär bli fler nu när konjunkturen viker och Försäkringskassans regler skärps. Det finns även tendenser som tyder på att gruppen som har arbete men trots detta måste söka försörjningsstöd ökar. Här finns det något som måste göras.

Ja, vad bör göras? Jag vet inte. Revolution är knappast lösningen och som sagt, det finns inte underlag för det, den stora massan kommer att sätta sig emot. Underskatta inte den kraft som släpps lös om den slumrande medelklassen väcks. Men visst borde vi proletärer (i meningen lönearbetare) förena oss kring detta.

Trots allt. Jag tycker verkligen om människorna på Tribunalen och det de gör där. Och föreställningen fick mig ju att tänka på allt det här. Det är gott så.

Jag gör som jag brukar

2008-10-02T22:14:00.003+02:00

Det är inte så mycket som händer. Fast det är ju det det gör. Men jag kan inte skriva hela tiden att jag jobbar mycket och inte hinner skriva så mycket. Nu gjorde jag det igen. Det är som vanligt, helt enkelt. Man kan gå tillbaka och läsa från valfri period i denna bloggs drygt treåriga historia. Det finns ett mönster. Det är det här som är mitt liv.

Eftersom jag bara är ledig på natten har jag inte hunnit köpa Glasvegas debut (som nu även släppts i Sverige). Som upplagt för besvikelse. Skyhöga betyg och hyllningar. Och så en och annan skeptiker däremellan som inte fattar någonting. När det mumlas om bästa brittiska debutalbum någonsin blir man skeptisk. Det kan inte vara möjligt.

Måste köpa Bruno K Öijers nya diktsamling också. Han är rock´n roll.

Föreställning även i morgon, repetitioner både lördag och söndag. Och så ser jag den inte alls hyllade föreställningen på Tribunalen. Men Kommunistiska manifestet på scen låter kul, tycker jag. Helgen kommer att avslutas med Lundell på Cirkus. Men där är vi inte än.

Fint tillsammans

2008-09-28T10:34:00.002+02:00

Bon Iver på Berns i tisdags var en fin sak. Alldeles fullt i salongerna, men lugn och andäktig tystnad, allt fokus på de fyra unga männen på scenen. Gitarristen som får sjunga en låt och som heter Mike ser ut att vara 14. Kanske är han det. Låtarna från plattan spelas och låter minst lika bra. Det är både skört och brutalt och ibland är det kanske samma sak. Denna musik sprungen ur depression och sorg är stark vacker och full av liv.

Justin Vernon och de andra tycker det är den finaste lokal de spelat i och är tagna av mottagandet i det lilla landet långt borta. Sällan har jag hört så långa applåder. De fyller i stort sett ut hela mellanrummet mellan låtarna.

Jag har det lugnt på jobbet. Nästan väl lugnt. Jag ska inte klaga. Tänk vad mycket bättre allt kan bli. Så mycket elände en dålig jobbsituation kan skapa och som smittar av sig på alla tänkbara och otänkbara områden i livet. Kan inte sluta tjata om det där.

Men man ska inte vara långsint. Jag har gått vidare och allt är förlåtet. Som sagt, det avslutande samtalet var bra och i veckan fick jag tjänstgöringsbetyg. Där stod det om någon som är ambitiös och engagerad, som har mycket lätt för att lära och som har stor kunnighet och kapacitet, som har lätt att skapa goda relationer och som utför arbetet med hög integritet och gott omdöme. Det var fint. Jag blev nästan lite rörd.

Och så ringer de plötsligt från ett företag och vill att jag ska komma på intervju. Klart jag går. Det här skulle kunna bli rörigt, men jag har faktiskt bara en projektanställning. Än så länge. Måste ju kolla av mitt värde på marknaden.

Sen verkar det som om hela den där "marknaden" har problem. Banker, aktier, butiker, låntagare, bostadsägare - allt och alla hänger löst. Nu sitter vi alla och väntar på vad Bush och amerikanerna ska sy ihop som ska lösa den akuta krisen. Hur akut den nu är? Tror inte man ska fundera så mycket på det där. Eller? Snart kanske man sitter här och äter kålrötter som i Troells Maria Larssons eviga ögonblick.

Det var en - fin film. Persbrandt som suput och otrogen bråkmakare full av charm är naturligtvis inte svårt att tänka sig. Maria Heiskanen (hon är väl den Norén kallar Masja?) i huvudrollen är underbar. Hon gör en stark kvinna från början av 1900-talet i en film jag tycker är väl värd att se. Skönt att se något som utspelar sig i en annan tid. Varken Stockholms innerstad eller animerade superhjältar.

Tyvärr har en del av lusten försvunnit i teaterrepetitionerna. Det är liksom noll kommunikation och var man för sig. Om det där stannar utanför pjäsen och scenen kan det ju bli bra i alla fall. Vem vet, spänningen kanske till och med gör det ännu mer laddat och därmed bättre. Men så kul har man ju inte. För mig har teatern ända från början varit en genväg till sammanhang och gemenskap. Samtidigt är jag den första att vilja se resultat. Det är ett jobb som ska göras och resultatet ska bli så bra som det kan bli. Ibland har det ett pris. Man kan inte alltid få allt.

Efter en häktisk vecka är en solig söndag utan några som helst krav det bästa jag vet. Himmeln är blå, fönstret står på glänt, jag ligger fortfarande i sängen tillsammans med tidningar och kaffekoppar. Snart kommer S och vi tar en promenad i den höstklädda staden. Kanske lagar vi mat, sitter och läser och tar en siesta innan kvällens repriser av alla veckans Idolavsnitt. Min bästa tid är nu.

Om utifall någon undrar

2008-09-21T21:39:00.002+02:00

Det rullar på. Jobbar på nya jobbet. Känns bra. Jag mår bra. Spelar föreställningar. Nämnde jag förresten att jag för ett tag sedan spelade för, och under middagen satt bredvid,"Lill-Pröjsarn"? Inte? Det gjorde jag i alla fall. En legend. En tävlingsmänniska. Han åt och drack snabbt och sa sen att han vann. Han åt även från min tallrik när jag för ett ögonblick inte var riktigt uppmärksam. De sa att han kallades Mördaren. Men han verkade helt okej. Repeterar. Det ska nog bli bra. Men det hela är väl inne i ett kritiskt skede just nu. Viss frustration. I dag var jag "tvungen" att sparka till en säng. Den höll. Var i alla fall ute en sväng i går. Såg Solstrålen på Spegelteatern. Gick till El Mundo och till Pet Sounds bar för sällskap och bra musik. Gick till och med till McDonalds på nattkröken. Har anmält intresse för nybyggda lägenheter i Hammarby sjöstad. Vad det nu ska betyda. Borde i alla fall stå hyfsat till i kön. Verkar å andra sidan inte vara säljläge direkt. Här i huset säljer man nu till förhållandevis låga fasta acceptpriser efter en hel rad massa visningar med inte många besökare. Tur att man har lite marginal och inte lånade till hela inköpspriset. Det går upp och det går ner. Bara så ni vet.