Don´t Believe the Truth

Inget kan väl vara mer korrekt i popkretsar än att dissa en ny platta med 90-talsikonerna Oasis. Visst, inte har de kvar hungern från Definitely Maybe eller den storslagna elegansen från What´s the Story, men jag tänker inte svika. Senaste plattan är i alla fall ett rejält försök från ett nytt band med fyra låtskrivare, fyra gitarrister och fyra producenter. Dessutom med Ringos son på trummor på i stort sett samtliga låtar.

Vissa band som betytt mycket för en under en viktig period i livet lämnar man aldrig. För mig är Oasis ett av dem. Även om jag sett dem några gånger sen, kommer jag aldrig förlåta mig själv för att prioriterat ligga och dricka ljummen öl i ett unket tält på Hultsfredsfestivalen 94, istället för att se en av Oasis första spelningar utanför England. Det var precis när de hade oändligt med självförtroende och snart skulle bli det största som hänt på hur länge som helst. Veckan efter tog de mig med storm. Då på skiva.

Ett annat band som förföljer mig är Kent. Nu kanske de är för stora. Men man glömmer inte de där knepiga killarna i kostymer från Eskilstuna som jag började lyssna på sommaren 95. Även om jag, när jag såg dem i ett jättetält för ett par veckor sedan får samma känsla som när Sverige slår Malta med 6-0. Det är inte samma spänning. De har vunnit på förhand.

Kom ihåg! Don´t believe the truth.