Morrissey på Hovet

En man i kavaj och rosa skjorta kommer in. Säger, Stockholm, my friend. Digeloo-digiley. Sen är det igång. Morrissey öppnar starkt med First of the Gang to Die.

Vet inte varför jag väntade med att köpa biljett till dagen innan. Nu hamnade jag på läktaren, alldeles för långt ifrån scenen och med drag och omysigt ljus från utgången i nacken. På det där avståndet blir man inte riktigt delaktig, snarare en betraktare av det som händer där nere.

Och det som händer där är bra. Moz verkar vara i form, även om han säger att, life´s a struggle, när någon längst fram frågar hur han mår. Sen lägger han till, but I´m okej. Det är en rad tunga poplåtar som rivs av. Åtminstone de flesta. Över huvud taget är soundet tungt, men särskilt i låtarna från de senaste två skivorna. Smiths låtarna är lite tunnare och jag är inget gammalt inbitet fan.

Precis som i Göteborg får vi höra Helan går. Fast det blir ingen allsång. Det är ju söndag. Nu går Ringleader of the Tormentors på repeat.