Bob Dylan Globen 17 oktober

Han har lika mycket socialkompetens som en ärta, tror jag mig höra någon säga besviket i telefon till sin fru på tunnelbanan hem från konserten för att sedan gå vidare till att fråga om det finns något te hemma.

Det är till att vara lite svår. Kvällens egenheter: stå med sidan/ryggen mot publiken hela konserten och inte längst fram på scen som man kanske väntar sig utan mitt bland de eminenta musikerna, gå längst bak på scen med ryggen verkligen mot publiken under applåderna efter varje låt, sjunga de flesta låtarna utan någon större kraft och gå upp lite i falsett i slutet av varje fras, det enda han säger är tack en gång och en sluddrig presentation av musikerna. Det är ett ganska kort framträdande. Sen står de där på en rad på slutet, inget bockande, bara titta ner lite i golvet och glida ut.

Är det dåligt? Nej. Är man ändå lite besviken? Kanske. Klart att man hade velat att det var 1975 och han skulle stå där med en djävla kraft och spotta ut orden; Tonight I´ll be staying here with you. So get ready! Samtidigt är det något faschinerande över det här. Han är inte till lags. Skulle klart kunnat vara en karaokegubbe som åkte runt och gjorde "hits" i lättillgängliga versioner. Men icke.

Så, snackar vi om en stor och viktig artist? Jajamänsan. Kommer jag att vara där nästa gång han kommer hit på sin eviga turné? Inte säkert. Nu sätter jag på en av hans skivor igen.