O bailan todos O no baila Nadie

På Essä-sidan i DN-kultur redovisades i går intressant forskning som ger vatten på den socialistiska kvarnen. Det är inte främst stress, dåliga jobb och taskiga matvanor som gör att mindre väl lottade människor mår sämre, utan ojämlikheten i sig. Ändå tror jag inte det är något som kommer nå ut och bli föremål för någon bredare disussion. Inte ens i sossesverige. Eller kanske särskilt inte där. Klasskampen har förpassats till Fragglarnas skräphög för längesen.

Förmodligen finns den inte på nätet, men läs gärna hela artikeln i tidningen. Eller kanske ska man skaffa boken "The Impact of Inequality. How to Make sick Societies Healthier", Richard Wilkinson (The New York Press/Routledge). Några talande citat ur artikeln:

"Ju jämlikare ett samhälle är, desto senare kommer döden. Dödligheten är lägre om - för att ta ett mått på jämlikhet - en större andel av samhällets rikedomar tillfaller den fattigaste hälften av befolkningen".

"Ansamlingen av varor gör ingenting bättre. (...) I stället rättar länderna in sig i ett prydligt led efter graden av inkomstjämlikhet".

"Wilkinson visar hur nivåerna av serotonin sjunker ju längre ner på inkkomstskalan männiksor befinner sig och utnämner det till den universella ´statushormonen´. Innebörden är att en hel klass av människor står på randen til depression".

"Vad den västerlänska arbetarklassen behöver är inte mat på bordet eller tak över huvudet. Det är andra slags blickar".

(...) Det vänder helt upp och ned på politikens mål. Om vi vill ge människor bättre liv kan vi ge upp försöken att höja BNP ännu mer; det gör över huvud taget ingen nytta om alla - såväl rika som fattiga - får tusen kronor till i plånboken. Det är själva klasskillnaderna samhället måste vänja sig av med".