Musikalisk vår

En kvinnlig röst: Du har plats tre i kön. En manlig röst bryter in: Det är många som ringer nu. Var god ring senare. Samtalet bryts. Detta upprepas ett antal gånger.

Det är inte anvisningar till inledningen av någon nyskriven socialabsurdistisk pjäs. Det är bara jag som ringer till vårdcentralen. Det här med vårdapparaten ska aldrig vara lätt. Tillslut kommer jag i alla fall fram och får faktiskt en tid redan imorgon.

Tar en tur på Östermalm och känner doften av cigarr. Går på en lagom inspirerande reklamfilmsprovfilmning. Träffar kollega som ska försöka fixa ett jobb åt mig. Köper en kritstrecksrandig väst på H&M jag själv kan röka cigarr i. Sätter mig på kafé i Gallerian med latte och ostfralla och läser tidning. Försöker tacka nej till ett obetalt jobb. Om det nu är ett jobb om det är obetalt?

"Detta är skivan för alla som älskar Bob Dylan lika mycket som Willie gör, det är alla New York-romantikers givna vårplatta och det är cd:n som ger oss årets första fullträff i kategorin gubbrock." När Stefan Malmqvist skriver så i SvD är det klart att iTunes går igång på nedladdning. Willie Nile, Streets of New York (Evangeline/Border). Släpps idag.

För övrigt är det mycket musikaliska mardrömmar nu. Vet det nu ska betyda? I morse vaknade jag kallsvettig - igen - efter att ha upplevt att jag gett någon i förtroende att mixa om min inspelning. När jag fick höra resultatet var det inte mycket kvar. Bara grundkompet. Sen var det nya instrument pålagda som gav musiken en helt annan karaktär och någon annan som sjöng. Och det var inte mina texter. Märkligt!

Ikväll åker jag till Uppsala. Mer om det imorgon.