Formel 1

Till söndagens utdragna ritual med tidningar och kaffe passar det bra med det monotona ljudet av rytande motorer (som faktiskt låter mer som symaskiner när man hör ljudet från kamerorna i bilarna) och skrikande däck, som ett inte alltför engagerande sällskap, så där i bakgrunden. Formel 1-säsongen drar igång och man premiärkör i Bahrain.

Har aldrig varit intresserad av motorsport. Redan som liten lekte jag hellre med dockhus än bilar. Trots detta blev jag varken bög eller särskilt fjollig. Kanske var det bollarna och klubborna som räddade mig. Men det är klart, jag kom så småningom att skriva sånger och jobba med teater.

Vad pratar jag egentligen om nu? Vill väl bara säga att jag skämdes och kände mig lite suspekt när jag var fem sex år och bilarna inte riktigt fick det att tända till hos mig. Kanske ska vi nöja oss med att barn ska få leka med vad de vill (dock ej tändstickor) och att de ska få växa upp och bli de människor de verkligen är och kan vara.

I alla fall. TV3 har tagit över sändningarna och Aschberg leder studion i försnacket och när det börjar är kommentatorerna sprängfyllda av fakta och tider. Och så tränger det sig på; depåstop, olja på banan, däcktemperaturer och varvtider. Kommer på mig själv med att både titta och lyssna. Blir det Schumacher eller Alonso? Eller debutanten Nico Rosberg (som just gjorde tävlingens snabbaste varv) ? Och på något sätt måste de varit stjärnor även i min värld för visst minns man Nicos far, Keke Rosberg, som blev världsmästare för 24 år sen och givetvis Niki Lauda, mannen utan öron och Ronnie Petersons tragiska slut 1978...

Kanske är det intressant med bilar ändå. Fast bara lite.