The Party´s Over

Försöker desperat ärerädda britpopen. Och min ungdom? Det är naturligtvis ett hopplöst projekt. Festen tog slut 1998. Hur cool är Tony Blair i dag?
Har i alla fall införskaffat the tears, Here Come The Tears. Brett Anderson och Bernhard Butler har krupit till det så kallade korset efter att ha hatat varandra i elva år. Nu mummlar de nåt om att de har en djupare relation som vanliga människor som inte sysslar med konst inte kan förstå sig på. Det är inte en fråga om vänner eller inte vänner. Kunst und Kultur som sysslar med kultur vet naturligtvis hur den där typen av djupare relationer fungerar. Det har inget att göra med att karriären gått utför länge och att kassan börjar sina.

Men. Liket lever. Det låter till och med riktigt fräscht. Bättre än något Suede gjort på mycket länge. Och bättre än Oasis. Skit med.

Rent allmänt ska man akta sig för nostalgitrippar. Det blir aldrig som man tänkt sig. Eller rättare, som det en gång var. Det som har varit har varit och blir knappast bättre eller ens detsamma. Något som bevisades när Popsicle gjorde sin återförenings/avskeds-spelning på Cirkus tidigare i vår. Därifrån gick man med en känsla av, var det inte mer än så här. Jag som varit så upprymd, berusad och lycklig tillsammans med Sandy nittitvå.

Och nästa år tänker Springsteen ta avsked av E-Street Band. "Gubbarna börjar bli gamla". En sista skiva. En sista turné. Men de har ju inte lagt av tidigare så här handlar det inte så mycket om nostalgi. (Eller, det gör det kanske.) Mer om sista chansen (?). Vet ju hur det brukar vara med de där biljetterna. Alltid nytt rekord i snabb utförsäljning. Har man aldrig köat dag och natt för en biljett är det kanske dags då. Å andra sidan, vem fan orkar det?

Till sist: Varför vill alla ligga med Helge Fossmo?