Håkan Hellström på Katalin

Ett par timmar före konserten börjar personalen bli trötta på de ganska unga tjejer som har stått och sjungit och skrikit ända sedan morgonen. När konserten börjar kommer även de medelålders kvinnorna. De står med ett leende på läpparna och klappar takten.

Han är den som säger det flickorna vill höra och som inte alla pojkar vågar säga. Ibland är jag patetisk, ensam, svag. Jag älskar dig!

När Håkan Hellström dök upp var det mycket tal om hans göteborgskt tokglada utspel. Det var samba, hattar och glädje. Vad jag fastnade för från första början var den svärta som samtidigt funnits där hela tiden. Och på "Ett kolikbarns bekännelser" blev han vuxen på riktigt. Det är helt klart den bästa skivan. Men det slår mig att åtminstone live är alla låtar hits. Konserten har inte någon riktigt påtaglig svacka.

Den från början kalla lokalen bredvid järnvägen i Uppsala fylls efter hand med svett och eufori. Värmen sprider sig både bokstavligt och på alla andra möjliga sätt. Ingen kan stå still. Sällan har jag sett en artist och ett band ge så mycket av sig själva. Efter ett tag måste Håkan fråga publiken om vi orkar mer och bandet om de klarar att spela fortare. Sen brakar "Ramlar" loss.

Och kan han sjunga? Om han kan! Och som han sjunger! Inte mycket kritik här inte. Jag vet inte vad man mer kan begära? Sen är det klart att man på väg ut hör någon som minsann var med från början och att energin var ännu större på de första spelningarna för fem sex år sedan.

Det är precis det här jag vill ha ut av en rockkonsert. Det hjälper inte hur mycket världsartist man är och säljer ut globar och stadions. Det blir inte bättre för det. Det räcker att vara stor i Sverige och göra sånger från hjärtat och spela för några hundra i Uppsala. Det är precis vad vi behöver en kall vinterkväll i mars. Vi har bensin i blodet och det kokar.