Lasse, Freddie, Andres och jag

Det är inte långt mellan fiasko och succé. Vi stannade i ett konferensrum i skogen utanför Norrköping och såg första halvlek. Sverige hade bollen, några skott från långt håll, några missade chanser, inte mycket mer.

Andra halvlek på radio på väg hem. Ännu mer frustration. Ralf säger att Ljungberg har försvunnit och Kim har blivit trött. Men det låter som att det händer något nu när Allbäck och Jonsson kommit in och så kommer Elmander också, fast vad gör det? tiden rinner iväg och vad ska sommaren handla om nu? Inte ska man på rockfestival heller (se nedan).

Så, från ingenstans kommer Lasse Granqvists vrål, det är mååååål, det är mååååål. Rösten skär sig och plötsligt är allt annorlunda.

Dagens Lokko: "Sedan uppfann gud housemusiken samt 7-Eleven och glesbygden uppfyllde inte längre någon som helst funktion.
Ändå lämnar tiotusentals människor varje sommar våra urbana paradis med utbildade bartenders, eftersträvansvärt bordsskick, vinkällare och slipstvång för något så oförenligt som rock i skog."