Aristokraterna

"Jag skrattade så jag grät och tappade andan". "Själv skrattar jag så mycket att jag blir förblindad av saltet i mina egna tårar". "Sjukt rolig skrattfest". "Fick mig att skratta konstant". "Du har aldrig sett något roligare".

Jo, det har jag visst. Men så där går de på, recensenterna på omslaget till filmen The Aristocrats. Jag fattar inte någonting och då är jag ändå hyfsat normalbegåvad. Vad är det som är så kul? En lång rad kända och (för mig) okända komiker analyserar och berättar den "roliga" historian The Aristocrats, som cirkulerat främst bakom kulisserna i nöjesvärlden i kanske sjuttio år, i en dokumentär. Visst, det är obscent, och det stämmer säkert, så mycket bajs, spyor och förbjudet sex har det aldrig berättats om i en biosalong tidigare.

Men det blir inte roligare för det. Kom igen! Visst kan det vara roligt att säga bajs, men det krävs något mer. Roligast har de som är med i filmen. Och så recensenterna då förstås.

Däremot skrattar jag högt där jag sitter själv och ser om Team America. Det är intelligent lekfull drift med USA, FN, Nordkorea, Hollywood, terrorister och alla världsförbättrare. Dockorna fixar det där med spyor och sex också.