Accelerator, Münchenbryggeriet

Det är inte sant att jag hatar människor. Jag tycker bara inte om dem. I alla fall inte när de hela tiden knuffar och trampar på mig eller står och pratar väldigt högt under en lågmäld konsert.

Den som är ensam på scen under pratet är Regina Spektor. Hon imponerade med sin fantastiska musikalitet, kontroll över den vackra rösten och fyndiga sånger. Annars måste jag träda fram som konservativ när det kommer till rockmusik. Det ska vara raka rör och feta gitarrer, helt enkelt. Så simpel är jag.

Det finns en tendens hos det fina popfolket att lyfta fram tunna ljudbilder bestående av mer eller mindra knasiga röster (Josephine Foster) och tokroliga instrument (The Research). Who gives a fuck, som Noel Galagher skulla ha sagt. Detta sagt av mig som ändå inte är känd för min samling av singlar som legat på sommartoppen.

Kvällen stora behållnning är The Raconteurs (med snygg retro hemsida). Och givetvis särskilt Jack White med sitt köttigt fysiska gitarrspel. Han är ju van att ensam fylla ut en scen när Meg sitter där bak vid trummorna. Jag är inte den förste att påpeka det, Brendan Benson strålar inte så där så att det sticker i ögonen precis, men även han filar på bra på gitarren och den växelvisa sången mellan honom och Jack funkar utmärkt och förhöjer helheten.

Sen har jag alltid en svaghet för folk med elgitarrer från ställen som Liverpool, Manchester, Birmingham och Sheffield. Arctic Monkeys ser ut att vara vansinnigt unga och det är de också. De är bra, men de lyckas inte förmedla den energi jag hoppats på. Kanske har de inte heller tillräckligt med riktigt bra låtar. Efter I bet you look on the dancefloor blir det plötsligt pinsamt luftigt i det tidigare folkhavet. Synd, för de har mer än så att komma med.

Tar hissen upp till Mälarsalen och någon påpekar "att det här känns ju verkligen festival. Att stå med en öl i en kaklad hiss" (Tja, som besserwisser ville jag påpeka att det knappast var kakel, men avstod. Och ni fattar poängen. Eller inte. Vi lämnar det.)

Hot Ship står på rad och spelar sin elektroniska musik. Det låter givetvis bra och sticker inte alls i öronen. Det är olidligt varmt där under taket och klockan har passerat ett, så efter några låtar förklaras aftonen avslutad och jag går hem i den tropiska natten med min meningslösa långärmade tröja i en kasse.