Familjen Storch, please stand up!

Klockan är knappt fem på måndagmorgonen när taxin kommer och hämtar upp mig för färd till Cityterminalen. Mannen är yrvaken och över sjuttio år (Inte jag, taxichauffören.). Innan vi lämnat Lundagatan har vi varit nära att krocka med minst ett par parkerade bilar.

Han pratar hela tiden. Jag försöker komma med några instick, men det är svårt. Han fyller alla sina egna pauser med mmm, ja just det, mmm, mmm. Fotbolls-VM, mmm, mmm, en kopp kaffe, mmm, ja precis, ut och resa, humm, humm. När vi är framme betalar jag och han fortsätter - man är över sjuttio och så pigg och frisk, mmm, mmm. MEN INTE I HUVET, avstår jag från att skrika när jag springer därifrån.

Kommer till Arlanda en knapp timme före avgång och hamnar nästan sist i kön för incheckning. Det känns bra, nu är jag här och på väg. Eller? När det nästan är min tur börjar det tisslas och tasslas från gubbe med någon sorts uniform, trådlös telefon och handskriven lista. Några som står efter mig i kön ropas fram, checkas in och sen slår luckan igen. What?

Vi är tretton personer som står kvar. Tyvärr, ni får inte plats. Ursäkta? Jag har köpt en biljeeet. Ni kan gå till luckan därborta. Tackar som frågar! I luckan vet de ingenting, det är inte deras jobb. Och det är inte någon annans jobb heller. Där står vi och planet lyfter.

En handlingskraftig Jugge-man slänger sig i bilen. Han ska minsann söka upp det där flygbolaget. Han är Janne Josefsson med extra allt när han tillslut hittar "kontoret" bakom en vägbomm ute i skogen. Ingen släpps in. Ingen är där?

Under tiden har vi andra fått frukost till ett värde av sjuttio riksdaler. Nu sitter vi. Efter ett par timmar hade någon vaknat och de ska ta sig en titt på saken. Klart är att man skickat ett för litet flygplan (!).

Det blir lunch också. Tillslut börjar det komma samtal. Kan du tänka dig att åka nästa vecka? Nej! Ja, idag lär det inte bli. Kanske imorgon.

Det blev imorgon. Alltså jag kom inte iväg förrän i tisdags. Semestern blev en dag kortare.

Efter allt det där på Arlanda åkte jag med Janne Josefsson-juggen in till stan till resebyrån och krävde ny biljett i handen. Fick det och åkte hem med en konstig känsla bestående av lika delar avmattad ilska, besvikelse och trötthet. Lade mig i sängen och väntade på att det skulle bli en ny dag. Och det blev det. Tog tunnelbanan instället för taxi.

Sen kraschlandade jag på Söderstadion igår (Bajen-Öster, 2-0). Vi kan väl säga så här, man har inte glömt VM. Har skulle Ola haft något att bita i. Hur ritar man det här?

För resestrulet väntar jag kompensation från resebyrån och försäkringsbolaget. Nu ska jag, 1000-dollars-mannen, rulla in mig i Gladpack. Eller nåt.