Dansa med Ramberg & Co

Edgar och Alice dansar på stora scen . Engelsmannen John Caird regisserar nationalskalden Strindberg på nationalscenen vid Nybroplan och guldet blir, inte till sand, absolut inte, men svärtan glider mot muntert ljus. Och visst finns väl även det hos den gamle August.

Det finns de som tycker han är dammig och tråkig. Aldrig. Han är hur kul som helst. Jag lovar. Och han är mörk och han är klok och han är arg.

I alla fall. Örjan Ramberg är i sitt esse och precis där han ska vara. Stina Ekblad talar vackert, på riktigt. Det är stort. Och Björn Granath är en värdig skådespelare, på något sätt.

Sen går det inte att komma ifrån, oavsett vad som bjuds, att bortåt fyra timmar är lång tid att sitta på sin bak. Först är det Dödsdansen som vi känner den, sen, från samma man som gav oss den första succépjäsen, kommer den sällan spelade fortsättningen - Dödsdansen II. Och som vanligt är det ettan som är bäst.

Sen undrar man om det är rimligt att en stor skådespelerska som Gunnel Lindblom bara ska spöka förbi under ett par minuter? Är det okej för henne, så är det okej för mig. Jag vet inte.

Den fanns en tid då jag jobbade, åt och sov (kanske inte sov) på Dramaten för att se alla föreställningar. Nu var de vansinnigt längesen jag var där. Jag minns inte när. Det var ett kärt återseende som fick mig att längta till scenen igen.