Strindberg och källarförrådet

Förutom teaterrepetition ägnar jag söndagen åt lite hederlig medelsvensk fixarverksamhet. Klär ut mig i arbetskläder och börjar rensa i förrådet inför flytten, som jag inte vet hur jag ska hinna med mellan heltidsjobb, plus teaterpremiär och föreställningar. Fast det ska nog gå. När det är dags i mitten av juni blir det bara att riva ner prylarna och dra samma dag som jag får tillgång till den nya lägenheten. Tror jag ska anlita flyttfirma som får hjälpa till att packa och flytta. Det beräknas ta en tre fyra timmar. Och så kan jag stå där och peka och bära lite när jag känner för det.

Helt osentimetalt fyller jag soprummet med minst hälften av förrådets innehåll. En massa saker som flyttats med i tidigare flyttar och som inte använts eller packats upp varken förr eller senare. Jag är ju inte Strindberg, precis. Jag behöver varken skriva eller samla för eftervärlden och bygga på någon sorts monument eller muséum. Och ska det byggas monument så behöver det ju inte bestå av gamla gympakläder och trasmattor. Bättre att leva här och nu och framåt framåt framåt.

Nu drog molnet bort! Nu är det hög himmel, vinden är ljum, känn hur den smeks! Detta är att leva; ja, nu lever jag, just nu! och jag känner mitt jag svälla, sträcka ut sig, förtunnas, bli oändligt: jag är över allt, i havet som är mitt blod, i fjällen som äro mitt skelett, i träden, i blommorna; och mitt huvud räcker upp i himlen, jag ser ut över universum som är jag, och jag känner skaparens hela kraft i mig, ty det är jag, skriver Åågust i Till Damaskus och fortsätter: Eva! vill du dö med mig, nu, i detta nu, ty i nästa ögonblick är smärtan åter över oss?

Strindberg - en man som hade många adresser i Stockholm - sparade säkert sina gamla gympakläder.