Glädje och sorg

Nere vid Zinkensdamm en julinatt gick jag och visste precis var jag hade varit. Hornsgatan ligger inte alls öde och det luktar öl och kebab och man möter gamla bekanta och alla är solbrända och lite lagom berusade och utanför fönstret, i trädgården, är det fest. Chips och grill och allt det där. Hur ska jag kunna somna nu? I morgon ska jag spela teater redan på eftermiddagen och pensionärerna komer att stekas. Men vad spelar det för roll, allt är härligt.

Samtidigt har vi åter sett grymma bevis på vad terrorism kan innebära. Och det är i Europa, inte långt borta, i London där jag har varit och där du säkert också har varit och där vi känner människor som bor. Som om det spelade någon roll, men det gör ju det. Och det är på riktigt. Inte som när kvällstidningarna här skrek ut i sina extraupplagor att det var mordbrand i tunnelbanan. För att sedan konstatera dagen efter att det börjat brinna på grund av ett elfel.

Det är så förbannat sorgligt. Men vi kan inte göra något annat än vad engelsmännen gör. Gå vidare.

Så det blir sol och teater i morgon också och sen finns det inte någon som får missa Iron Maiden live, direkt från Ullevi i morgon. På SVT. Just det, missa inte.