I love rock´n roll!

Man minns Rick Astley och Glen Medeiros. Jag har i stort sett alltid varit en rocker, även om det började någon gång runt 1978 med ABBA och något senare Gyllene Tider. Åtminstone de senare kunde rocka lite de också. 1984 blev jag en gång för alla knockad av rocken. Saxon Crusader inhandlades på Carlesons musikaffär i Växjö tillsammans med pappa för sextiofyra kronor.

Sen var det väl en period strax före tjugo där jag var ställd under dåligt inflytande och helt tappade stilen och släppte in svensk mespop i min skivsamling, som sedan lång tid tillbaka är utrensad och återställd. Exempel på artister jag räknar till denna kategori är Niklas Strömstedt, Sussies Orkester och, gudarna måste vara tokiga, Edin Ådahl.

Annars har de olika vågorna av rock´n roll svept in i mitt liv och de flesta har stannat där. Den klassiska hårdrocken med Deep Purple, Black Sabbath, the new wave of british heavy metal med Iron Maiden, Judas Priest, den amerikanska åttiotalsscenen med Mötley Crüe, Bon Jovi. Springsteen, Dylan. Grunge - Pearl Jam och Alice in Chains. Indiepop med Ride och Popsicle, britpop med Oasis och Suede, senaste "garagevågen" med Mando Diao, The White Stripes, The Libertines. Och så vidare, och så vidare. Det upphör aldrig och fortsätter skänka mitt liv glädje, tröst, kraft och sällskap.

Vad det här då en liten moralitet och sedelärande historia? Nej, inget särskilt. Bara lite tankar som kom farande när jag råkade få in en radiokanal som kör gamla rökare från 70- och 80-talen. Bland annat Never gonna give you up med Rick Astley och plötsligt mindes jag klåparen på fritidsgårdens discon.