Sociopat, någon?

På skylten när man kör in står det något om att här är friheten större, vi är friare, eller nåt sånt. Skanör är en vacker plats. Havet och de låga gamla fina husen i det pittoreska samhället. På promenad bort till spel- och tobaksbutiken tittar jag in genom fönsterna. Överallt ser det ut som om Ernst, på sitt allra mysigaste humör, varit och ställt till rätta. Alla är väluppfostrade och artiga.

Vad är det då som stör, när det inte finns något som stör? (Förutom att "tobaksbutiken" knappt har något snus. Får köpa mitt tredjehandsval. Inte så många som sysslar med sånt här.) Vem skulle inte vilja ha det så där?

Det är väl just det. Ibland vill man bli störd, överraskad, chockad (nåja), ha något som bryter mönstret. Inbillar mig att här inte finns särskilt många invandrare, knarkare, uteliggare, "besvärliga människor" eller andra som på något sätt avviker från den vita-, heterosexuella-, kristna-, medel- och överklassnormen.

Jag njuter av att vara där. Det är avslappnande och rofyllt, men jag skulle inte kunna stanna - eller? Tror inte alls jag skulle känna mig friare i längden. Det är något som stör - mig. Förmodligen talar vi om samma känsla som den som kommer krypande om jag ser Rhapsody in Rock(!) eller en folklig fars på Chinateatern.

Vad är det där? Ett uppror mot min egen trygga uppväxt bland villakvarterets välansade gräsmattor? Något för terapisoffan.