Cash is king!

Så har jag äntligen sett Walk the Line. En film om en av alla dessa legender som kommer från enkla förhållanden, som ingen riktigt tror på, som lyckas, börjar knarka, hamnar på botten, tar sig tillbaka och blir hur stor som helst. Förutsägbart, men det var ju så det var.

Mannen i svart som ser ut som om han är påväg till en begravning har svar på tal: Det kanske jag är. 2003 lämnade han in, bara några månader efter det att hans fru och bästa vän, June Carter, som han kämpade så hårt för att få, gjort detsamma.

Musiken tuffar på som ett tåg och rösten är fylld av erfarenhet och alldeles sann. Du måste sjunga så att man tror på dig, som Sam Phillips sa. Och sen gjorde han det.