Träna på att hitta sig själv

Hastigt och lustigt hamnar jag på en teater-workshop. Fick en samtal i morse, det var en plats över och jag fick gå gratis. Bara att hoppa på tåget till Täby.

Längesen jag gjorde det där. Skådespelare måste vara bland de lataste konstutövarna. Sångare övar, seriösa musiker övar mycket, dansare tränar jättemycket. Skådesplare tar sitt manus, harklar sig och sätter igång. Visst repetitioner är väl också en slags träning, men ändå, inte på det sättet.

Det är en italienare och en danska som håller i kursen. Här handlar det om att hitta tillbaka till sin kropp och sina känslor. Det vi gör är väl sånt som utomstående ser som typiskt teaterflum. Och visst, ibland kan man undra, men jag tror många av de här övningarna är nyttiga. Det gås runt i rummet i evigheter, det är av och på med ögonbindlar, kroppsdelar låter sig ledas av såväl verkliga som imaginära trådar, vi står helt still i en halvtimme och vi står hur länge som helst och ser varandra i ögonen. Känslor kommer och går och både den ena och den andra impulsen går igenom kroppen.

Säga vad man vill, men om man i det tillståndet man hamnat i efter det där, säger något, gör något eller sjunger, då händer det något. Då betyder det något.

Så där kan man ju inte hålla på varje gång man ska gå in på en scen, men det är väl just det träningen handlar om, att lära känna sig själv och sin kropp och kunna gå in i det där tillståndet, den där koncentrationen på bara några sekunder. Men det kräver just - träning.