Aldrig för sent för Håkan

När Håkan Hellström signerar ny skivan på Pet Sounds sträcker sig kön runt kvarteret. Eftersom jag är över 17 nöjer jag mig med skivan. Och den är bra. Han mognar och närmar sig gubbrocken.

Och man får väl tycka precis vad man vill, men när en oinsatt medelålders tråkgubbe går förbi och ser den långa kön, snappar upp att det är Håkan som sitter där inne och rapar ur sig: men han ju inte sjunga, till sitt sällskap och går vidare blir jag så trött. Visst, kör du vidare med Melodifestivalen och Rhapsody in rock, det är okej för mig. Men agera inte musikkritiker ute på stadens gator. Där tror jag du är ute på lite djupt vatten.

Jag lovar, det finns inte en vansinnig konspiration som innebär att intelligenta kunniga recensenter som Mattias Dahlström och Andres Lokko ger en ny skiva med Håkan Hellström höga betyg, fast att han egentligen är usel.

Det är pop med ett eget konstnärligt uttryck som fångar någonting som har med känslor och hela livet att göra. Sen finns det olika genrer och man kan inte bli hög på allt. Det innebär inte att jag kan säga att t.ex hyllade Tellier gör usel elektronisk musik. För så är det nog inte.

Sen gick jag hem och gjorde hamburgare. Somnade framför tv:n och kunde vakna utsövd klockan åtta. Lång frukost, en promenad, hem för lunch. Nu är jag laddad. Nu till Stora Mossen och träningsmatch. Snart startar sexan och i morgon börjar sommartiden och allsvenskan. Då är det vår.