Litteraturen och den biten

Så är man ute och södagsbloggar igen. Inte lätt att hinna/orka med det där i ett alldeles vanligt körigt vardagsliv.

Den var tydligen inte lika het i år, men i veckan var det dags för bokrea igen. Bara för att det är kul brukar jag vara där redan på natten. Men det känns inte heller realistiskt när man ska upp till ett arbete i kaosartad förändring och har varit och kört nattpasset i träningshallen kvällen före. Gick till Akdemibokhandeln på lunchen.

Hade precis ätit men köpte i alla fall Leif Manerströms Husmanskost. Som sagt, är efter alla filéer på slott och herrgårdar är det husmanskost jag längtar efter. Senare i dag blir det gratinerad falukorv med purjolök, tomater, saltgurka, timjan och ost.

På rean är risken överhängande att man köper på sig en massa böcker som ser bra ut i bokhyllan, men som aldrig blir lästa. Försöker hålla mig kort. Det blir tre romaner utöver kokboken. Alla tre omtalade på kultursidor för sin kittlande verklighetsanknytning. Åsa Linderborgs Mig äger ingen, som kanske inte är en roman, utan helt enkelt en barndomsskildring och en kärleksförklaring till en pappa som inte räckte till. Och så Anders Paulruds Kärleken till Sofia Karlsson. Betydligt yngre kvinna, äldre man. Han blir övergiven, livskris och nytt liv. Paulrud som nylligen gick bort och blev ännu mer omtalad för Fjärilen in min hjärna.

Sist I min ungdom speglade jag mig ofta av Per Gunnar Evander. Kom inte ihåg riktigt, men där tror jag det var någon familjedebatt som fördes i tidningar mellan Evander och hans dotter Carin, som menade att pappan trakasserat henne och hennes nu döda syster och att han i boken förvränger verkligheten och framställer sig själv som sviken far.

Ska inte påstå att jag är insatt i litteraturdebatten, men det där med att blanda in det personliga och självbiografiska även i romaner verkar vara det som gäller. Mest omtalad av alla är väl Maja Lundgrens Myggor och tigrar om maffiametoderna i kultursvängen. Och i Italien. Kanske är det så man måste göra för att nå ut, för att skapa intresse, lite skandal och debatt. Det kanske är den tid vi lever i? Det kanske är ett krig som pågår. På Ivar Los tid var det ett mer påtagligt krig, det andra världskriget.

Krigets mardröm hade gjort romanförfattaren arbetslös. Skriva en roman den tiden kunde jag inte, ville inte, jag förmådde då knappast läsa en roman. Romanformen fattade jag som ett bedrägeri mot läsaren, där författaren sökte spela allvetande utan att vara det, föregav sig känna alla sina romanpersoner och kunde lyfta locket från deras hjärnor och se ner i deras hjärnskålar, fast det ändå bara var sig själv han skrev om. Romanformerna kunde växla från tid till tid men romanerna själva var ändå förfalskningar, en konsumtionsvara för läsarna mer än ett uttryck för författarens innersta uttrycksbehov.

Så skriver Ivar Lo-Johansson i inledningen av den åttonde delen av sin självbiografi, Proletärförfattaren. Fast det är klart, nu säger man ju att det är en roman, fast ändå inte. Eller?

Efter detta lilla grepp på Litteraturen återgår jag till falukorven och den allra finaste av sydstasrock - Drive By Truckers, Brighter Than Creation´s Dark.

Var med mina föräldrar på greken Faros i fredags. Fullsatt och vi fick vänta två grekiska minuter (ca en halvtimme) på att få det bord som var beställt till klockan åtta. Men detta kompenserades med trevlig personal, vin i baren, kaffe och dessert. Enkelt och gott med halloumi och lammkotletter.

I går var det korpfotboll. Vinst 4-3 (jag=3 mål). Sen direkt i väg till Sundbyholms slott för föreställning. Kunde sovit över i hotellrum, men eftersom det även fanns bil hem åkte jag och lade mig i min egen säng. Bullade upp en massa kuddar, portionssnus och så började jag avnjuta den sista sopranosboxen. Ni vet ju redan, men att puckla på sin chef och svåger (heter det väl?) på det där sättet i samband med en trevlig helg på landet med sällskapsspel måste väl få konsekvenser så småningom?