Utanför mitt fönster

Kanske går det att låta vissa saker i livet falla på plats om man låter dem göra det och inte kämpar emot så förbannat. Kanske skulle man försöka lämna sig själv ifred ibland och se vad som finns där utanför. Kanske går det att finna någon slags harmoni. Gemenskap. Tillhörighet.

Samtidigt väcks en annan energi och oro i mig. Den finns alltid där, men får ibland stå tillbaka för den där inre kampen. Och det är väl så det brukar heta, man måste börja med sig själv, gräv där du står, älska dig själv och så vidare.

Vad är det då jag ser där utanför? Ett samhälle som underblåser rädsla, konflikter och människors brister. Fixering vid yta och överallt upphöjs oväsäntligheter och skit till något helt annat än vad det är och den som tänker något annat måste ha fel. Det är ett opium för folket. Räddningen, får vi veta, får vi genom att konsumera och genom att göra om oss. Inte till den du är, utan till den någon annan säger att du ska vara.

Samtidigt, postmodernism och värdenihilism. Allt går. Det finns inte rätt och fel. Bra och dåligt. Gott och ont. Fast det gör det ju. Men de som pratar om det, som har tagit de här orden i besittning, vilka är det? Extremisterna, galningarna som helt vänder upp och ner på begreppen och är helt ointresserade av sanningen.

Frankrike brinner. Pakistan går under och plötsligt är viljan till hjälp inte så stor längre. I Irak är det fortfarande kaos och så vidare och så vidare.

Visst kan man bli uppgiven, men jag fylls samtidigt av kampvilja och engagemang. Men vad kan man göra? Vad kan jag göra? Skriva om det, prata om det, sätta upp en pjäs, engagera mig politiskt? Låter ganska futtigt, hjälper knappast, men det är i alla fall någonting. Jag vill göra någonting. Jag börjar med mig själv.