Klart att man var där

Jo, man tackar! En noll-noll-match på Söderstadion i december.

Jösses! Anade väl någonstans att det var så det skulle vara. Kommer till Pet Sounds ett par timmar innan biljetterna ska släppas för att kolla läget. Kön ringlar sig från Skånegetan längs hela kvarteret på Östgötagatan och en bra bit in på Bondegatan. De första började köa vid fyratiden natten före. Vet inte om man fått en biljett om man ställt sig sist i kön. Var i alla fall för bekväm för att stå där bland ungdomarna. Nej, då sitter man ju hellre 90 minuter i några minusgrader på Söderstadion.

Alltså inget The Strokes för mig i kväll. Bara att ignorera när folk snackar om att det här kan bli något i stil med Bob Marley på Grönan eller Springsteen på Konserthuset. Om det kommer på tal om en tjugo år eller så, så var jag nästan där, okej? Precis som jag, ju längre tiden går, blir mer och mer övertygad om att jag måste ha sett Oasis på Hultsfred 94. Jag var ju där. I Hultsfred alltså.

Får i alla fall med mig lite julklappar hem från Pet Sounds. Och till mig själv nya numret av Sonic och Strokes singeln Juicebox. Den rockar bra.

Tro inte att jag skriver något originellt här. Det kanske du inte gjorde heller. Och det kanske inte är meningen heller. Vi med samma medieutbud och intressen tänker ungefär samma saker. Lite sådär lagom världsfrånvänt och gemenskaps- och identitetsskapande. Ibland vet jag inte själv, skrev jag det först eller hade jag läst det i tidningen, eller var det någon som sa det till mig? Till exempel i går, det där jag skrev om Hysén efter att ha sett Champions League i onsdags. När jag kommer hem läser jag Sportbladet där Jonas Bladh skriver om sport i TV och han gör samma reflektion.

Däremot förstår jag inte vad Selda som skriver på sista sidan av På stan snackar om. Och jag tycker inte hon skriver särsklit bra. Varken igenkänning, aha-upplevelse eller språklig finess. Så det så.