Rosornas krig

Axl Rose är i stan. Tänkte ett tag att jag skulle tagit mig till Globen igår. Men, nej, sånt där ska man oftast låta bli. Band som en gång var större än allt, vars namn sen åker runt förklätt till coverband med någon enstaka stackars överlevare, medan resten gått vidare för längesen eller är döda.

Slash hittades ju för övrigt död i en hotellkorridor en gång. Men ambulanspersonalen räddade honom med en sån där pulp fiction-manöver, en spruta med adrenalin i hjärtat. Så han kunde fortsätta med Velvet Revolver tillsammans med GnR-vännen Duff, killen som inte bara brukade spela fel utan helt enkelt svimma på scen och som drack och drogade så mycket att han i stort sett tappade talförmågan.

För att inte tala om originaltrummisen Steven, som innan karriären tog fart prostituerade sig för att överleva och som sen söp och knarkade sig ur bandet när succén väl kom. Vilket gäng!

Och så Axl då. Alla primadonnefasoner, inställda och försenade spelningar och orsakade kravaller, konstiga näsor och bråk. Vad gör han idag? Just det, sitter i en fyllecell hos norrmalmspolisen.

Vem för då det arv av svineri vidare? En vän till mig påpekade att det måste vara, just det, Pete. Något förenklat: 70-talet hade Ozzy, 80-talet, Mötley Crüe, 90-talet, Guns´n Roses och 00-talet, Pete Doherty.

För övrigt misstänker jag att jag uppnått status som någon sorts stammis på Pet Sounds (?). Ingen har sagt något, men jag har lagt märke till att jag de senaste gångerna fått betala ett lägre pris än det som står på prislappen.