Söndagsångest

Vaknar av att solen skiner in. Kryper bort till hallmattan och hämtar morgontidningarna. Läser i en ovanligt läsvärd DN Söndag om Daniel Harding, om modeparen Blank, Hope och Fifth Avenue Shoe Repair, om Marie Göranzon, som säger att livet börjar vid fyrtiotre och om brunchen. Det guidas och tipsas och det börjar vattnas i munnen och eftersom jag fortfarande ligger kvar i sängen, och lyssnar på demoskivan som följer med Svart blogg när man köper dubbeln, och inte har ätit frukost än, tänker jag att det kanske kan vara något; en promenad och en rejäl brunch någonstans på Söder.

Det är intressant med den där demoskivan, som ett litet dokument över låtskrivandet och vad som händer sen. Avskalat, givetvis, bara ackustiska gitarrer och det hummas och kommenteras - här ska det vara ett riff, här ska det vara en vers till. Och sen kan man höra Haapalainens ganska feta produktion på originalskivan.

Givetvis har jag nu blivit kompis med Eldkvarn på myspace.

Surfar in på Allears och Eldsjäl har blivit recenserad av en A&R-kille som heter Samuel:

"Eldsjäls" styrka tycker jag ligger i texten som jag tycker besitter kvaliteter framförallt genom att den berättar en historia. Min första tanke om den här låten är att produktionen är alldeles för glad. Det är inte en gnutta ångest och jag kan sakna det. Jag menar "Jag plågar mig och jag njuter, skjut om du vill" är ju inte ett vidare positivt budskap. Ni kan ju ta till er min rekommendation att få in lite mer ångest och allmänmänsklig frustration, men den vägen kanske ni redan har testat. /Samuel

Totalbetyget är 6/10.

Jag kan hålla med. Det borde vara mer ångest. Ångest är bra. I musikaliska sammanhang.