Liv efter döden

Är du morbid, din djävel? Tackar som frågar. Kommer till Fryshuset lagom till att första bandet som jag inte ens vet vad de heter kastar ut köttstycken och fårskallar från scenen. Inte lika mycket utsvävningar sen när Celtic Frost och Kreator spelar.

Hittar en läktare att stå på och titta ner på "the mosh pit". Ibland ler jag åt det jag ser, vet inte om man får det. Även om det inte riktigt var den här typen av musik fanns det en tid då inte jag heller bangade en tankad tuppfight i bar överkropp framför en scen någonstans i, låt säga Hultsfred.

Annars är kvällen mörk, dov, tung och aggressiv. Det är en oerhört manlig kulturyttring det där. Kvinnorna i lokalen är lätträknade.

Sa jag att det var ganska bra ibland också? Det blir kanske lite mycket och enformigt för min smak. Men, jag är trots allt gammal hårdrockare. Och oj, vad det trummas medan riffglädjen står högt i tak.

Från håriga arga män till en pojke med panikångest från Wimbledon. Livet segrar, som det heter så här i påsktider. Det är mycket musik nu. I kväll bjuds det Jamie T på ett utsålt Kägelbanan. På väg dit hinner jag passera skivbutiken nere vid Ringen. Eldkvarn ska spela. Hur nu det går till på tjugo kvadrat, eller vad det kan vara?