Ta ingen skit

På alla trottoarer runt Hornstull har folk ställt ut sina sämsta böcker och sina mest inrökta kulturkoftor. Jag vet, vi lever i ett osunt överflöd och det konsumeras och slösas så att jorden blöder. Återanvändning är bra. Men. Tack, men nej tack. Jag vill inte ha dina VHS-band eller dina gamla rollerblades.

Ser en film som håller mig vaken - Metal: A headbenger´s journey. Den förklarar vad det var som hände med mig där någon gång i tioårsåldern. Det är en intelligent film om hårdrock. Sam Dunn, själv hårdrockare - och socialantropolog - reser runt, träffar fans och gamla idoler som Lemmy, Vince Neil, Dee Snider, Bruce Dickinson och Ronnie Dio. Han pratar med sociologer och journalister och börjar lugnt, sakligt och pedagogiskt förklara musikens rötter i klassiskt, opera och blues. Fortsätter att undersöka de miljöer där musiken uppkommer, det handlar om klass, om utanförskap och gemenskap. Mycket tid ägnas också åt att förklara och problematisera förekomsten av våld, sex och död i texter och på scen och i vissa urartade sammanhang, i verkligheten (men det där är det mest norrmännen som står för).

Det är ju inte det det handlar om. Och det förstod jag redan som tioåring. Men det är en stark kraft och det är väl kanske det som är kärnan. May the force be with you. Hårdrocksfansen är de mest hängivna och lojala och de flesta släpper aldrig taget. Måste erkänna att jag svikit lite. Det blir mest lite popigare och lättrockigare riff nu för tiden. Men jag glömmer inte och en film som den här väcker minnen och starka känslor. Och nog kan det hända att jag drar på en Maiden- eller Mötleyskiva någon gång.