Danskjävlar

Jag trodde jag var slut som människa. Och kanske att det hade med det myckna jobbandet att göra. Till min stora glädje utvecklade det hela sig till en hederlig förkylning och jag har fortsatt att jobba, vilket i och för sig kanske gör att det inte riktigt vill gå över, men när jobbet vi talar om, som det gjort i helgen, handlar om att vara ute i solen och naturen vid Steninge slott är det rena hälsokuren. Nu är jag solbränd och trött, men botad från mina psykosomatiska halsmandlar. Nästan.

Jag har haft lite weekend för mig själv, fast tillsammans med andra, kan man säga. Steninge under dagen i lördags, sen tåg till Uppsala och till hotellet för dusch och vila. Sen var jag asocial på trevlig 30-årsfest. Det är under de där landskamperna som betyder något jag blir ett fotbollsfan på riktigt. Och i går fick nerverna vad de tålde. Jag satt vid tv:n medans det grillades i trädgården. Jag gick ut för stående mat i halvtid och sen tillbaka in. Vad tiden led fick jag mer och mer sällskap. Och vi led också för varje mål som trillade in bakom Isaksson och det som kunde rädda Sverige var klockan, såg det ut som. Då kliver danskjävel ett in i handlingen och boxar Rosenberg i magen. Mycket riktigt tilldöms Sverige straff och dags för danskjävel nummer två. Ja, resten vet vi. Vilken match! Vilken idioti! Vad som trots allt är glädjande, även om det hade varit roligare om Ljungberg fått sätta straffen, är att Sverige är på väg till EM.

Också glädjande att det finns danskar som inte är jävlar. Både spelare och publik verkar haft förståelse för domarens beslut och till och med tyckt att det var riktigt. Puckot som sprang in på planen bör nog dra sig tillbaka till Sverige så fort som möjligt. Undrar om han har fylleångest i dag? Vad gjorde jag i går? Just det, jag var på Parken. Och sprang in på planen och försökte nita domaren. Aj, då. Och matchen avbröts och laget jag håller på blev fråntagna matchen och troligen ett helt EM-slutspel. Skit, också. Jag skulle aldrig ha tagit den där sista flaskan Carlsberg.

Själv vaknade jag upp på Hotell Linné med utsikt över hans trädgård. Och efter riklig frukost, med bland annat småländsk ostkaka, åkte jag tillbaka till slottsparken.

Nu måste jag se alla sportsändningar. Det kan aldrig bli för mycket av eftersnack och upprepade analyser efter sådana här matcher. Och just sådana här matcher finns knappt överhuvudtaget.

I brist på mitt bloggande kan jag rekommendera Fotbollskanalen och Ekwall. Patrik och jag tillhör väl de i Nåjden som inte har någon självklar plats, men som bjuds in med armbågen då och då. Senast föreslog han att vi skulle starta ett veteranlag för att få spela. Jösses, är jag redan där? Inte riktigt visade det sig. Jag har ett år kvar dit. Det är lång tid. Eller?

Och på festen i går träffade jag Karl som bloggar för UNT. Kul att träffa en livs levande bloggare i dessa tider, lite inspirerande. Kanske kommer jag igång igen. Jag har ju ändå funnits här i två år nu. Och det är lång tid i sammanhang som det här. Karl kallade det för vintage-blogg. Det ni! På tal om veteran. Eller hur det nu var?