Plats: Lundagatan. Tid: Nu.

Sista natten på Lundagatan. I morgon finns jag någon annanstans. Nästa gång jag bloggar är det ur ett helt annat perspektiv.

Jag har liksom inte hunnit tänka på det eller känna efter, men det är väl någon sorts separation och en förändring som betyder någonting. Så här länge har jag aldrig bott på samma plats. Förutom i mitt barndomshem, förstås. Klart att jag kommer att sakna Skinnarviksberget och Jonnis Livs och kaffet i trädgården och promenaden ner till Hornstull, men nu är det nya tider och lägenheten jag kommer till är fantastiskt fin och större och bättre och nu ska den inredas och bli mitt nya hem och det blir fantastiskt kul. Känns lite som att vänta på julafton. Undrar om jag kommer att kunna sova?

Det finns de som alltid har trott på mig. Jag får höra att jag är född till att vara på scen.
Och så är det nog, även om det satt långt inne innan jag visade det för någon. Första gången jag hörde det var i Kristianstad, kanske 1995. Vi spelade musik, det var festival och massor av folk och plötsligt släppte jag ut någonting som fanns där inne, som liksom legat till sig. Jag tänkte på det länge sedan, på mannen som kom fram och sa, att du måste älska att stå på scen. Det visste jag inte då, eller det hade jag inte vetat i alla fall, men det fastnade och jag tänker uppenbarligen på det fortfarande.

Synd att inte de som kunde gett mig feta kontrakt, stora scener, rikedom och berömmelse ville se det där när jag verkligen försökte. Fast kanske var det lika bra det. Nu jobbar jag på kontor. Och spelar musik. Och spelar teater. Kanske ger det så mycket mer nu. Som ett avbrott, en flykt, en lek, ett spel. Och det finns de som fortfarande tror på mig. Som tror mig.