Helt sjuuukt!

Nu är det ju semester, men låt oss ändå ta det där med sjukskrivningarna. Som den lojala medarbetare på F-kassan jag är står jag naturligtvis upp för arbetslinjen och uppdraget att så många som möjligt ska komma så snabbt som möjligt tillbaka i arbete.

För det första. Naturligtvis kan man behöva vara sjukskriven både en och femtiotvå dagar för utmattningsdepression. Det där får nu någon (Socialstyrelsen) titta över igen. Sen ska det bli intressant hur det går med alla andra rekommenderade sjukskrivningstider för de övriga 89 diagnoserna.

Vidare. I dag på DN-debatt beklagar en läkare att vi simpla handläggare på Försäkringskassan ska lägga oss i när han nu sjukskriver så fint (Det talas i hela artikeln om sjukersättning, d.v.s. det som tidigare var sjukpension, antar att han menar sjukpenning.). Och det är ju mycket möjligt att just han gör, men faktum är att vi i Sverige motionerar mer och äter bättre än vad man gör i många länder. Förmodligen har vi också ett relativt humant arbetsliv och en ganska okej miljö att leva i. Och ändå, sjukskrivningstiderna och ohälsotalet är bland de högsta, om inte högst, i världen.

Och det hänger väl ihop det där, därför behövs gemensamma riktlinjer för sjukskrivning och därför måste de omständigheter läkarna skriver om i sina intyg ibland, inte nödvändigtvis ifrågasättas, men utredas på något sätt. Det behövs ställas frågor och ibland kan någon annan läkares bedömning vara på sin plats.

Undersökningar visar just att sjukskrivningstiderna för samma diagnoser varierar mycket från läkare till läkare och är olika på olika platser i landet. Det har också visat sig att läkare tycker det är svårt att bedöma arbetsförmåga och vilken tid för sjukskrivning som är lämplig. Därmed inte sagt att det skulle vara lättare för oss handläggare utan medicinsk utbildning, men viss utredning kanske inte skadar med hjälp av de verktyg vi trots allt har. Inte att glömma är ju att den sjukskrivne själv förhoppningsvis är inblandad i någon typ av dialog.

Och så är det ju så att jag varje vecka i mitt arbete möter ärenden där läkaren antingen öppet säger att han sjukskriver för att hans patient vill det och att han inte är intresserad att ta någon konflikt eller diskussion kring det, eller att läkaren öppet deklarerar att hon sjukskriver patienten för att att den har slut på a-kassedagar eller på annat sätt fått problem med sin försörjning. Och det är naturligtvis ett stort problem för den enskilde och för samhället, men knappast vad sjukförsäkrigen ska användas till. Snarare undergräver det systemets legitimitet och skattebetalarnas lust att bidra och helt enkelt skyndar på utvecklingen mot ett ännu mer urholkat system där var och en får stå för sin egen försäkring. Och det vill vi inte. Inte jag i alla fall.

Det förekommer också att läkare säger att en patient inte kommer att komma tillbaka till arbetslivet på mycket lång tid, om överhuvudtaget, och veckan efter ringer personen ifråga själv till Försäkriningskassan och berättar att de börjat arbeta.

Ja, nu blev det mycket. Men någonstans här antar jag att anledningar finns till varför det kan vara bra med riktlinjer för sjukskrivning och till varför inte alla medicinska intyg godkänns utan utredning.

Och mitt i allt elände Försäkringskassan ställer till kan det vara bra att komma ihåg att det är ungefär i en procent av alla ärenden det blir tal om avslag eller indrag av sjukpenning. Så att ställa människor på bar backe är inte direkt Försäkringskassans huvudsakliga verksamhet.

Till sist. Sen är det en annan sak - eller inte - att det här är ett system som inte fungerar särskilt bra eller är helt och hållet rättvist och rättssäkert. Kanske blir det nu lite bättre. Och nu orkar jag inte fortsätta den här diskussionen, utan går tillbaka till semester, soffan och massmördaren i filmen Parfymen.