Semester

Det dröjer inte länge förrän jag sitter utanför Svart Kaffe på en pall i solskenet bland barnvagnar och indiemusiker, med cappuchinoskum på överläppen och bläddrar i Rodeo som den hipster jag trots allt inte är.

Snart kommer jag att kolla in butikerna och modet i London. För mig, i den mån jag överhuvudtaget varit medveten om det där, har London alltid varit modets huvudstad. Vilket givetvis har en stark koppling till musiken. Mode och musik, två oskiljaktiga ingredienser i identitetsbygget.

I det där numret av Rodeo (6/2007) skriver Daniel Björk en genomtänkt artikel om det så ofta bespottade fenomenet mode, full av hänvisningar till diverse politiska tänkare som Bourdieu och Rawls:

Det bisarra med mode är att det både är omfördelare av rikedom och upprätthållare av status quo. Mode medverkar till att markera vem som tillhör vilken klass, men innehåller också de verktyg man behöver för att komma ur klassmarkörernas kättjor. Mode avgudar skönhet, men ger också människor möjligheten att förändra sina naturliga förutsättningar. Mode är förtryck, men också en möjlighet till frihet.


Mmm, visst ligger det en hel del i det. För övrigt är skivbranschen och PetSounds att gratulera till min kraschade hårddisk. Vissa skivor måste bara ingå i bassortimentet. Skaffar - ännu en gång - två klassiker, hämtade från helt olika epoker: Televisions Marquee Moon och The Strokes Is this it. Det gjorde fantastisk musik på 70-talet. Och på 90-talet. Nu väntar vi på 10-talet.

Ett rykte säger att min tv kommer tillbaka i morgon. Efter tre veckors frånvaro. Kom hem! Allt är förlåtet. Nästan.

Jag har inte alls sett fram emot att han ska dö. Men nu när Ingmar Bergman, 89, lämnat in ser jag fram emot alla filmer och framförallt, minnesprogram och dokumentärer som kommer att köras i SVT.

Nu sitter jag i mitt fönster med en bok och tittar på när tvätten torkar och hör hur det tränas inlägg på Kanalplan.