Teaterdrömmar

Kan jag ha semester på riktigt? Kan jag säga nej? Tja, både och. Både i måndags och i går har det ringt folk som vill snacka jobb. Och det är ju i och för sig trevligt. I måndags tackade jag nej till ett litet gig. Gårdagens samtal slutade med att jag i dag ska provfilma för australiensisk ölreklam.

Diskussionen om huruvida det är hedervärt eller inte att sälja sig till alkoholbranschen tar vi en annan gång. Jag har ju inte fått jobbet än och jag mår inte riktigt bra.

Har länge sett fram emot att jag i dag skulle gå på Söderstadion och se Bajen-Malmö, men eftersom min hälsa är något sviktande får det väl bli tv-soffan istället.

För övrigt fick jag vid ett tillfälle nöjet att hälsa på och byta ett par, i och för sig inte särskilt djupsinniga, ord med Ingmar Bergman. Det var generalrepetition av Gengångare, eller om det var Maria Stuart, jag, en inte jätteung, men ändå väldigt grön teaterentusiast gjorde allt för att ta mig in i teaterns finrum. Jag jobbade i garderoben på Dramaten.

Det låg en laddning i luften, det kändes i hela huset att något var på gång, och så kom han plötsligt ut från teaterns innandömen. En gammal mild man som hälsade artigt och undrade om det fanns något programblad (det gjorde det inte eftersom det var repetition). Han var omgiven av en rad assistenter och chefer som betedde sig som idioter. Kan inte tänka mig att han hade bett om det.

Och så missade jag mitt tillfälle att få arbeta med honom. Dramaten sökte statister till nyss nämnda uppsättning av Maria Stuart. Jag var ditkallad och ingen visste att det var Bergman som skulle regissera. Vi åkte upp till en repetitionssal högst upp i det mäktiga dramatenhuset. Efter en stunds väntan kom någon in och berättade att regissören, som hette Ingmar Bergman, hade ändrat sig och inte behövde några statister. Bara att vända hem igen.

Persbrandt brukar ju prata om det där, hur han började som figurant hos Bergman och blev förändrad och sen gick det som det gick. Vem vet vad som kunde ha hänt...