Mitt liv i konsten

I dag ligger jag kvar i sängen. Ser reprisen av Idol, läser tidningar, ser fotboll (Inter och United) och mår alldeles utmärkt. I går en märklig kväll med inte helt nyktra människor med konstigt beteende på liten gård ute i obygden. Vad mycket dolda drifter människor, som jag antar, i sin vardag ter sig tämligen normala, har inom sig.

En konstig kväll på underhållningsbranschens bakgård. Men det är ganska kul det också. Efteråt. Intressant skulle man kunna säga. Och vi gör det tillsammans och vi kan sen fly in tillbaka till stan och sitta i lobbyn på Rival till framåt natten.

Den nästan alltid kloke Leif Zern skriver söndagskolumn om vad konsten kan göra med oss. Den kan trösta. Jag tänker på vad jag skrev i fredags om förvirring och dags för nästa steg.

Konsten är som livet, livet är som konsten. Och det är inte så märkvärdigt. Och hur stort som helst. Det finns en dramaturgi. Zern skriver om Shakespeare som visste att det som tröstar och roar är övergången, passagen från en känsla till en annan. Mitt - och ditt? - liv är som en kantat av Bach, som bröderna van Eycks målning, som teatern och ritualen. En resa genom tiden och rummet, något som börjar på ett ställe och slutar på ett annat. Leif Zern avslutar kärnfullt: Sorg. Se om ditt hus. Gläds.

Sen läser jag just att Inters match troligen ställs in i dag. En supporter har dödats i bråk mellan supportrar från Juventus och Lazio. Ibland är det inte helt lätt att glädjas. Det där måste få ett slut.

Vad är det de har gjort i England som vi i Sverige och Italien inte klarar? De som var värst av alla. Nu hör man aldrig talas om bråk i samband med engelska matcher. Det kanske finns i samhället utanför. Men när såg man bråk, misshandel, fyrverkerier, inkastade föremål eller annat skit i samband med en engelsk match senast? Det kan väl inte bara handla om höjda biljettpriser och ut med pöbeln och underklassen?