400 slag

Vilka är de där 400 slagen, har jag tänkt när jag hört kentlåten. Vaddå ta 400 slag? Nu några år senare skulle jag tro att jag hittat svaret på denna stora fråga.

Inte för att jag tänkt så mycket på det där de senaste åren, nu när jag tröttnat lite på Kent och inte ens köpt nya skivan - än i alla fall, men ledtråden bara står där i döda vinkeln när jag är i videobutiken för att hyra Blades of Glory. Där står Truffauts debut De 400 slagen från 1959.

Han svänger sig ju med en del mer eller mindre finkulturella referenser den där J. Berg. Det är Pollock, Baudelaire, Keats och så vidare. Och De 400 slagen är en film som Bergman på sin tid tyckte var ett mästerverk. Bara en sån sak.

Vad handlar då filmen om? Jo, en tonårspojke som skolkar och driver runt på Paris gator. Om en känslig pojkes opposition mot en fientlig och svårbegriplig vuxenvärld. Låter som något för pojkarna från Eskilstuna.

Nu lutar jag mig tillbaka och lyssnar på lite lagom svår pop/jazz med Robert Wyatt. Han har jättestort skägg och sitter i rullstol sedan han en gång på fyllan trodde att han kunde flyga och hoppade ut från ett fönster. I intervjun för lite sedan i SVT:s Kobra sa han att hans liv ändå blev bättre på något sätt efter den där händelsen. Han berättade också att hans fru till slut tvingat honom välja henne eller spriten. Efter ett tags betänketid valde han frun, men det var svårt. Håhå jaja, den spriten, den spriten.