En ny morgon

I måndags skulle Lars Forssell ha blivit 80 år. Själv blev jag 35. Och det var väl inte så mycket med det. Det hela var redan firat på lördagen.

Att bli 35 känns inget speciellt. Man är inte äldre än man känner sig och värre lär det ju bli. Alltså, det kommer att bli högre och högre siffror i fortsättningen. Liksom hittills. Och alla känner väl sig som 25, ungefär, för alltid? Sen kan man vara 35 eller 80. Det har man ju hört.

Och vuxen har jag varit länge nu. I samband med min födelsedag påminde min pappa om att jag när jag fyllde 5 gjort uttalandet: Pappa, nu har du ingen liten gosse längre.

Inte nog med att jag räknade mig själv som ålderman vid 5, min bror räknade jag inte alls. Han var 3 och kunde ju eventuellt fått ta min plats som "liten gosse".

Efter den första chocken, som var obehaglig på riktigt, har jag funnit mig ganska väl i att vara tillbaka i gamla hjulspår. Fast det är på något sätt inte riktigt samma gamla hjulspår. Visst, jag jobbar på som vanligt och en massa teater har det varit den här veckan. Men plötsligt tar jag det med, åtminstone ett visst, lugn. Det finns lite energi kvar, eller snarare, energin har kommit tillbaka. Det kan vara både intressant och engagerande på jobbet och jag väntar inte ständigt på att få gå och lägga mig. Istället börjar idéerna och kreativiteten långsamt snurra igång igen.

Tänk vad lite ledighet kan göra. Nu gäller bara att inte hamna i samma mönster igen. Klart man blir trött av att jobba och hålla igång så mycket som jag gör, men det är skillnad på trötthet och trötthet.

Var på min födelsedag på en sedan länge planerad uppfölning hos min läkare. Nu lämnar vi det där med borrelia, infekterade tänder, spänningshuvudvärk och allmän hypokondri. Måste bara se till att sova tillräckligt. Se till att komma i säng en halvtimme tidigare. Så enkelt kan det kanske vara ibland. Det låter inte mycket. Men att natt efter natt, månad efter månad sova lite för lite. Det blir till slut ganska mycket för lite.

Hamnade i veckan i en grupp där man ska få lära sig avslappning. Visst, säkert finns det massor jag behöver lära när det gäller det där och kanske är det något jag flyr ifrån. Men jag kände så instiktivt att jag inte hörde hemma där bland dessa oroliga kvinnor som vill vara till lags. Jag ville inte alls vara till lags. Missförstå mig inte, inget fel i att de är kvinnor och all respekt för deras problem - men jag är inte kvinna och jag kände mig inte hemma där bland alla problem. Jag kände mig utanför och frisk och fick en stark längtan ut.

När jag är ute och springer på morgonen känns det som en lite kylig sommarmorgon med dagg i gräset. Och fotbollsspelarna har för längesen kommit tillbaka till Kanalplan. Det blev inte någon vinter. Nu är det vår. Eller.

Många har redan påpekat det, men jag måste bara säga det också. Det var verkligen jättekonstigt när Carola lämnade Titorättegången (Nej, det handlar inte om den döde jugoslaviske kommunistledaren.) med svart påse på huvudet. Alla visste att hon var där, alla visste det var hon. Som Alex Schulman skrev i sin krönika i Aftonbladet i går: hade hon missuppfattat och trodde det var hon som stod åtalad eller trodde hon att det var hon som var barnflickan?