En hel special med väs
Det var inte Ben och Gunnar som bilade till Göteborg för att se Springsteen. Det var S och jag. Inkvarterad hos min bror vaknade jag med ett ryck på lördagen. Såg rubrikerna om bossens insats på fredagen i GP och insåg att det här tillfället ska det tas tillvara på. Att se Bruce med sitt E Stret Band är en av sakerna på min lista med saker-att-göra-innan-jag-dör.
Ut på nätet. Hitta en annons utlagd en knapp halvtimme före om två biljetter på innerplan. Ringa. Skåning som säger sig få en massa samtal och bud, men är beredd att ge mig plåtarna för en tusing styck, så att han slipper mer dealande och risken att sitta kvar med biljetterna. Taget. Kasta sig i bilen till Burger King vid Backaplan som en utsvulten pundare(?). Klart. De ursprungliga biljetterna som jag kämpade så hårt för i december såldes till nyss nämnda bror.
Sen hanns det med en tur till havet. Ligga på klippor och bränna benen. Tvingade till och med mig till ett bad. Tiden i vattnet kan ha uppmätts till cirka 15 sekunder.
Rastlös. Åka in till stan vid femtiden. Direkt till Ullevi. Köpa t-tröja. Sen in i högen. Strax före halv sju slogs portarna upp och vi var där. Rusar in till en plats nära scen alldeles i mitten. Sen var det bara att vänta två och en halv timme. En evighet. Sitta. Stå. Ligga. Äta chips. Dricka vatten. Livrädd för att bli kissnödig.
Strax efter nio står de så på scenen. Resten är nu historia och en odödlig kväll och ljummen natt. Världsklass, Sanslöst, Fantastiskt är ord som används av kvällsisarna och göteborgstidningarna. Och det var det. Det går inte riktigt att beskriva. Man måste ha varit där. Och vilken oerhörd tur att min instinkt sade mig att jag skulle fixa nya biljetter, trots att jag redan hade.
Sen hem i går till de trötta mätta stockholmstidningarna och lite halvbra recensioner. Tro dem inte. Folket och The Boss bygger landet.
På vägen hem stannades det på läbbig vägsylta. Vi var inte längre kvar i västra Götaland. Men som en tack- och på återseendehälsning beställde jag en hel special med väs (d.v.s. västkustsallad, det är så vi säger på Avenyn). Och det var precis vad helgen hade varit, väldigt väldigt special.
Ut på nätet. Hitta en annons utlagd en knapp halvtimme före om två biljetter på innerplan. Ringa. Skåning som säger sig få en massa samtal och bud, men är beredd att ge mig plåtarna för en tusing styck, så att han slipper mer dealande och risken att sitta kvar med biljetterna. Taget. Kasta sig i bilen till Burger King vid Backaplan som en utsvulten pundare(?). Klart. De ursprungliga biljetterna som jag kämpade så hårt för i december såldes till nyss nämnda bror.
Sen hanns det med en tur till havet. Ligga på klippor och bränna benen. Tvingade till och med mig till ett bad. Tiden i vattnet kan ha uppmätts till cirka 15 sekunder.
Rastlös. Åka in till stan vid femtiden. Direkt till Ullevi. Köpa t-tröja. Sen in i högen. Strax före halv sju slogs portarna upp och vi var där. Rusar in till en plats nära scen alldeles i mitten. Sen var det bara att vänta två och en halv timme. En evighet. Sitta. Stå. Ligga. Äta chips. Dricka vatten. Livrädd för att bli kissnödig.
Strax efter nio står de så på scenen. Resten är nu historia och en odödlig kväll och ljummen natt. Världsklass, Sanslöst, Fantastiskt är ord som används av kvällsisarna och göteborgstidningarna. Och det var det. Det går inte riktigt att beskriva. Man måste ha varit där. Och vilken oerhörd tur att min instinkt sade mig att jag skulle fixa nya biljetter, trots att jag redan hade.
Sen hem i går till de trötta mätta stockholmstidningarna och lite halvbra recensioner. Tro dem inte. Folket och The Boss bygger landet.
På vägen hem stannades det på läbbig vägsylta. Vi var inte längre kvar i västra Götaland. Men som en tack- och på återseendehälsning beställde jag en hel special med väs (d.v.s. västkustsallad, det är så vi säger på Avenyn). Och det var precis vad helgen hade varit, väldigt väldigt special.
upplagd av Björn Johansson | 18:06
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida