Följande har hänt:

Jag söker ett jobb på Huddinge kommun. Det är 132 sökande. Vi är 18 personer som välkomnas till informationsträff. Jag är där, blir sedan genast kallad till intervju som en av sju eller åtta. Det känns bra. Jag tror att ett eller annat gott ord läggs för mig från samarbetspartners i mitt nuvarande jobb. Jag är välkommen tillbaka, som en av tre pers, för en lunch med vidare snack. Känns fortfarande bra. Lista med referenser lämnas. Besked utlovas inom de närmaste dagarna. Jag har inte sagt till min chef att jag söker nytt jobb, vilket jag berättar för denna chef jag nu lämnar över min lista med referenser till. Tänker att han ringer väl inte henne om han inte tänker erbjuda mig jobbet. Jag vet att referenser kollas, minst tre olika, där ibland min nuvarande chef. Samtal och halvkonstig stämning följer. Jag får ett telefonsamtal. Besked kan inte lämnas förrän efter midsommar. Helgen går. Jag träffar personer som jobbar där på kommunen på perrongen. Konstig stämning - igen. Deras chef har gått på semester. Jo, man tackar. Nästa dag. Helt främmande vikarierande chef ringer och säger att tjänsten gått till annan sökande. Vad bra, trevligt, kul, härligt, då vet jag. Punkt.

Nu sitter jag där jag sitter och vet inte var det hela spårade ur och hur det ska gås vidare. Förmodligen skulle jag aldrig lämnat min nuvarande ovetande chef på den där listan med referenser. Man tycker kanske att en eller annan förklaring kunde vara på sin plats när man varit med så långt i processen. Men vem bryr sig? Inte de i alla fall.

Och jag gråter väl faktiskt inte över spilld mjölk. Även om jag hade ett par spekulanter på den där pälsen, trots att björnen inte var skjuten. Jag vet faktiskt inte vad jag tänker göra nu. Nu får det vara lugnt ett tag, jobba på där jag är och vänta på semester. Fyra veckor av frihet. Sen får vi se.

Finsmakarfestivalen Accelerator besöktes i veckan. Här skulle en mycket lång rad musiker och kritiker som skådades kunna namedroppas, men jag nöjer mig med Amanda Jensen.

Ledsen, men jag är inte imponerad av Those Dancing Days. Stars var roligare på skiva. Kanske inte jätteroliga där heller. The Brian Jonestown Massacre har väl något, men jag vet inte riktigt vad. Duffy sjunger bra och har med sig säkra musiker, men jag går ut och tar lite luft. Hercules & Love Affair är inte min påse.

Vampire Weekend har låtar som håller och utstrålar energi och värme trots sitt anspråkslösa yttre. MGMT är det bästa band jag upptäckt på länge. Nu hör jag dem överallt. Resten missade jag. Förmodligen något väldigt bra.

Nu laddar jag trissar upp förväntningarna med Springsteens Live 1975 - 1985 (japanutgåvan).

Är med i ett litet teaterprojekt under sommaren. Vi kanske inte ens tar det till premiär, men jag ser fram emot att få bita i en roll och allt som hör till det där. Kan nog bli lite som terapi, något som utmanar, engagerar och är förbannat kul att hålla på med.

I går premiärspelades Wilners senaste - Flyktplan - i högtalarna på El Mundo. Bara en sån sak.

Den som spar kan trots allt inte ha för alltid. Jag har väntat länge länge, men i veckan såg jag det allra sista avsnittet av Sopranos. Sju boxar står i hyllan och undrar vad som händer nu. Kanske är det bara att börja om från början.