Kattrakande

Jag orkar inte ens kommentera det där med fotbollen. Alla vet. Jag tänker precis det som alla tänker. Just de ord som pryder Aftonbladets framsida i dag: MEN VA F-N.

Och aldrig mer ska jag äta kattmat. Och aldrig igen ska jag äta på Primo Ciao Ciao i Huddinge. Beställer pasta med oxfilé. Får in pasta med fyrkantiga färsiga bitar i slemmig sås komouflerad med riven parmesan.

- Ursäkta! Vad är det här för kött? frågar jag servitören som passerar när jag satt i mig halva portionen.

- Ursäkta! Oxkött. De har skrivit fel, säger han något irriterad och kilar vidare.

Hej! Hej! Ja, det är ju lätt hänt. Att skriva fel, alltså.

Annars går jag mest i väntanstider. Och när man får vänta längre än väntat vet jag inte om det är bra eller dåligt, eller inget av det, utan bara vad man kan förvänta. Det känns sådär och som om livet tar paus.

Vad göra? Har i alla fall köpt hem sill, dill, västerbotten, leksandsknäcke och hela den biten. Eftersom jag är kvar i stan och det ryktas om uppehåll, trots allt, kanske man skulle ta sig till aporna på Skansen. Som om man vore Stockholmare på riktigt och inte vet hur små stugor och grisar ser ut.

Det är långhelg och jag laddar upp med MGMT (spelar på Accelerator nästa vecka och jag har biljett) Oracular Spectacular samt Fleet Foxes (debut som i går fick sex pluttar av Lokko i Svenskan).