Fint tillsammans

Bon Iver på Berns i tisdags var en fin sak. Alldeles fullt i salongerna, men lugn och andäktig tystnad, allt fokus på de fyra unga männen på scenen. Gitarristen som får sjunga en låt och som heter Mike ser ut att vara 14. Kanske är han det. Låtarna från plattan spelas och låter minst lika bra. Det är både skört och brutalt och ibland är det kanske samma sak. Denna musik sprungen ur depression och sorg är stark vacker och full av liv.

Justin Vernon och de andra tycker det är den finaste lokal de spelat i och är tagna av mottagandet i det lilla landet långt borta. Sällan har jag hört så långa applåder. De fyller i stort sett ut hela mellanrummet mellan låtarna.

Jag har det lugnt på jobbet. Nästan väl lugnt. Jag ska inte klaga. Tänk vad mycket bättre allt kan bli. Så mycket elände en dålig jobbsituation kan skapa och som smittar av sig på alla tänkbara och otänkbara områden i livet. Kan inte sluta tjata om det där.

Men man ska inte vara långsint. Jag har gått vidare och allt är förlåtet. Som sagt, det avslutande samtalet var bra och i veckan fick jag tjänstgöringsbetyg. Där stod det om någon som är ambitiös och engagerad, som har mycket lätt för att lära och som har stor kunnighet och kapacitet, som har lätt att skapa goda relationer och som utför arbetet med hög integritet och gott omdöme. Det var fint. Jag blev nästan lite rörd.

Och så ringer de plötsligt från ett företag och vill att jag ska komma på intervju. Klart jag går. Det här skulle kunna bli rörigt, men jag har faktiskt bara en projektanställning. Än så länge. Måste ju kolla av mitt värde på marknaden.

Sen verkar det som om hela den där "marknaden" har problem. Banker, aktier, butiker, låntagare, bostadsägare - allt och alla hänger löst. Nu sitter vi alla och väntar på vad Bush och amerikanerna ska sy ihop som ska lösa den akuta krisen. Hur akut den nu är? Tror inte man ska fundera så mycket på det där. Eller? Snart kanske man sitter här och äter kålrötter som i Troells Maria Larssons eviga ögonblick.

Det var en - fin film. Persbrandt som suput och otrogen bråkmakare full av charm är naturligtvis inte svårt att tänka sig. Maria Heiskanen (hon är väl den Norén kallar Masja?) i huvudrollen är underbar. Hon gör en stark kvinna från början av 1900-talet i en film jag tycker är väl värd att se. Skönt att se något som utspelar sig i en annan tid. Varken Stockholms innerstad eller animerade superhjältar.

Tyvärr har en del av lusten försvunnit i teaterrepetitionerna. Det är liksom noll kommunikation och var man för sig. Om det där stannar utanför pjäsen och scenen kan det ju bli bra i alla fall. Vem vet, spänningen kanske till och med gör det ännu mer laddat och därmed bättre. Men så kul har man ju inte. För mig har teatern ända från början varit en genväg till sammanhang och gemenskap. Samtidigt är jag den första att vilja se resultat. Det är ett jobb som ska göras och resultatet ska bli så bra som det kan bli. Ibland har det ett pris. Man kan inte alltid få allt.

Efter en häktisk vecka är en solig söndag utan några som helst krav det bästa jag vet. Himmeln är blå, fönstret står på glänt, jag ligger fortfarande i sängen tillsammans med tidningar och kaffekoppar. Snart kommer S och vi tar en promenad i den höstklädda staden. Kanske lagar vi mat, sitter och läser och tar en siesta innan kvällens repriser av alla veckans Idolavsnitt. Min bästa tid är nu.