Ett spöke

Kommunistiska manifestet på Tribunalen var väl ingen stor teaterupplevelse. En estetik man känner igen väl vid det här laget. Det är talkörer, rytmiseringar och sång, inte så mycket gestaltning. En text som inte är så dramatisk på scen, men fylld av politiskt sprängstoff. Då i mitten av 1800-talet och nu när världen skakas av finanskris.

Men det blev inte så mycket med revolutionen i den kapitalistiska delen av världen. Inte då och knappast nu heller. Detta därför att vi proletärer som säljer vårt arbete har fått mer än bara det mest nödvändiga. Vi, den stora massan som kallas medelklass, lever inte på existensminimum. Vi har inte bara våra bojor att förlora, utan även vår platt-tv, vår mac och iPod, resan till Teneriffa, maten på Riche och kläderna från Filippa K. Så revolutionen förblir nog inställd här i Sosseland (några år med Alliansen ändrar inte på det), denna härliga kompromiss mellan arbete och kapital.

Sen finns det de som enligt de nya moderaterna lever i utanförskap. Och i någon mening gör de det, även om jag tycker att det borde finnas bättre ord. Det är de människorna jag möter i mitt arbete. Deras arbete är inte särskilt efterfrågat alls. DE lever på existensminimum. Och de lär bli fler nu när konjunkturen viker och Försäkringskassans regler skärps. Det finns även tendenser som tyder på att gruppen som har arbete men trots detta måste söka försörjningsstöd ökar. Här finns det något som måste göras.

Ja, vad bör göras? Jag vet inte. Revolution är knappast lösningen och som sagt, det finns inte underlag för det, den stora massan kommer att sätta sig emot. Underskatta inte den kraft som släpps lös om den slumrande medelklassen väcks. Men visst borde vi proletärer (i meningen lönearbetare) förena oss kring detta.

Trots allt. Jag tycker verkligen om människorna på Tribunalen och det de gör där. Och föreställningen fick mig ju att tänka på allt det här. Det är gott så.