Kunst und Kultur

Jag, en småländsk pappa, låtskrivare, skådespelare och statlig tjänsteman i Stockholm skriver om familjeliv, fin- och fulkultur, fotboll, musik och om precis vad som faller mig in.

Min bilder
Namn:
Plats: Stockholm, Hammarbysjöstad, Sweden
Björn Wilner

tisdag, juni 30, 2009

Blur i Manchester

M.E.N. Arena i Manchester i fredagskväll. Efter ett par förband (t.ex. Klaxons) som det var omöjligt att bry sig om stod de där som om ingenting har hänt - Blur. De öppnar med She´s so high, Damon säger Good evening, sen gungar Girls & Boys igång, hela arenan reser sig och förblir stående, hoppande, sjungande resten av kvällen. Det är Tony Blair och 90-tal, men fungerar precis lika bra i dag. Det är oerhört bra.

Jag har bevittnat en del konserter genom åren, den här här kvalar lätt in på topp fem, kanske tre. Så många bra låtar, man har liksom glömt, men det aldrig slut. There´s no other way, Country House (tillägnad Michael Jackson), Coffee & tv, Parklife, End of the century, Tender, The Universal, Song 2, Chemical World, och så vidare och så vidare. Två timmar pop av allra högsta klass.

It really really really could happen. Damon Albarn och Graham Coxon blev vänner igen och varken de, David Rowntree (jag köper en t-shirt med trycket Vote Dave och en Obamaliknande bild på trummisen och numera även Labour-politikern) eller Alex James ser särskilt många år äldre ut än senast (det är väl en 10 år sedan. Senast de spelade i Manchester, 1997). Damon dyker ut i publiken, står och skvätter med mineralvattnet på de längst fram och springer på stället. Graham är coolast, står och tittar på skorna och så plötsligt exploderar han och kastar sig på golvet och gör en baklängeskullerbytta och jag minns Mejeriet i Lund 1993, eller var det 1994?, när han i ren iver och galenskap hoppade upp i luften och när han landade platt höll på att bryta ryggen. Den där instängda frustrationen som får sitt utlopp i musiken är underbar. På något sätt.

Jo, jag minns och klart att det är lite nostalgi och man ser sig omkring i publiken och inser att även den här typen av pop har blivit gammal, men det är inte bara det, verkligen inte. Det var helt enkelt en oförglömlig kväll och när man svettig och hög lämnar arenan går det inte att låta bli att skänka en tanke till de gamla rivalerna, stadens söner i Oasis. Då när det begav sig hade jag svårt att välja. Nu är Oasis ett dåligt skämt. Blur är Outstanding, som omdömet löd i The Independent. Blir det bättre än så här? Fan tro´t.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida