Mitt hårdrocks-jag

Sen måste jag ju ändå säga att det är hårdrocken som berör mig så mycket mer. Det är vi mot alla, utanförskap, sammanhållning, aggressivitet och ut med skiten bara. Så här sitter jag nu denna lediga klämdag bland all finsmakarpop och lyssnar på Madness nya, (Vem trodde att de hade något att komma med 2009. Men det har de faktiskt. Härligt engelskt på temat London och då särskilt Norton Folgate.) fast att jag någonstans innerst inne alltid kommer att vara en smaklös hårdrockare. Det är musiken för de obildade, de socialt utsatta och för de lite utanför. Sen att jag gett mig ut på en resa som akademiker, tjänsteman och kulturarbetare är en annan sak. Man kunde ta mig ur hårdrocken, men inte hårdrocken ur mig. Eller nåt.

I kväll gör jag upp med, om inte mitt hårdrocks-jag, så med mitt 90-tals-jag tillsammans med Schyffert på Rival (i morgon lördag direkt i din tv från Cirkus).

Det är fredag, ledigt och det regnar. Får man då sitta inne hela dagen, lyssna på skivor och spela GTA? Har faktiskt rensat ett avlopp, i alla fall.

Sen är det en annan sak att jag är en usel tv-spelare. Okej, hyfsad på Guitar Hero, men i övrigt. Eller så är jag bara oerhört brutal och effektiv, beror på hur man ser det. GTA är ju ett spel där det ska rånas, skjutas och dödas en del. Mitt första offer föll när jag skulle styra killen på date och vi gick ner oss i dammen i parken där man kan spela minigolf. Vad kan jag säga? Hon följde bara efter och jag hittade inte knapparna för att komma upp på fast mark i tid. Hon drunknade, helt enkelt.