Guilty Pleasure

När fan blir gammal... och hela den biten. Eller, till att börja med, när jag är inne i någon av de få skivbutiker som finns kvar i stan och som inte heter Pet Sounds blir jag melankolisk och tung i sinnet. Där ligger en massa plastiga bitar i själlösa högar, mycket bra, mycket skit, och det hela säljs ut till svårt devalverade priser. Musiken har tappat sitt värde och sin värdighet. Den finns överallt, bara att ladda ner eller köpa på ett stökigt överskottslager. Men, varför inte glädjas. Svårt att argumentera för att musik borde vara dyrare och mer svåråtkomligt.

I alla fall. Till saken. Jag köper Depeche Modes Some Great Reward från 1984 och det känns lite förbjudet. Då när det begav sig och det där var det senaste ljudet av framtiden, det var då jag tog ställning och valde sida. Det var det året jag skaffade Saxons Crusader och Kiss Lick it up (från 1983). Det var det ena eller det andra, synth eller hårdrock och aldrig att vi skulle mötas. Vi var säkra på vår sak, musik skulle göras av människor med gitarrer (som fick ta hjälp av sjukt många stora förstärkare och diverse distpedaler) inte av maskiner. Det var väl så det var? De otäcka maskinerna gjorde den döda musiken alldeles på egen hand.

Nu är det längesen och allt som är bra är okej. Fast, som sagt, det känns ändå som ett guilty pleasure att köpa den den där skivan. För att göra bot lägger jag även upp DVD:n Heavy Metal, Louder than life - The Look. The Sound. The Attitude. på disken. Dryga 3 timmar tung metall, nitar, läder och djävulstecken. Lite som att i tobaksbutiken dölja Fibban under Aftonbladet, Expressen - och - Teknikens värld.