The North Will Rise Again

Manchester i övrigt var en vacker död stad. Förorter med oändligt många alldeles likadana väldigt brittiska tvåvåningshus av rött tegel och nedlagda fabriker. En lagom stor stadskärna, man kan gå överallt. Nästan. Det är väl mest rött tegel där också och så en och annan mer modern byggnad i annan färg som sticker upp här och där. De har väl fått slut på rött tegel.

Jag trivs alldeles utmärkt i en sådan där brittisk sliten stad. Där kan man vara sig själv för en stund. Där finns stil och smak och allt jag gillar, men också massor av raka motsatsen. Det ger på något sätt en avslappnad känsla av att allt är okej. Cool, smart, fet, ful med illa sittande t-shirt - skit samma. Och det där kanske är ett skumt utifrån perspektiv, hade jag bott där kanske jag genast ropat på Martin Timell och frågat mig var Jamie Oliver tagit vägen (maten är lika gråblek som himmeln), men som sagt, jag gillar det verkligen och kan ångra att det inte blev något med mina långt gångna planer på att studera på Metropolitan University. Det var väl 1996.

Då hade jag hamnat mitt i britpopen och hade kunnat gå på Hacienda, den världsberömda klubben startad av Factory Records och New Order, även om den då hade sett sina bästa dagar och sedan slog igen för gott 1997.

Andra dagen i Manchester ägnades åt en guidad tur i Factory Records fotspår. För den oinvigde startades The Factory av bland andra tv-mannen Tony Wilson. Factory Records upptäckte och gav ut band som Joy Division (senare New Order) och Happy Mondays, missade eller dissade The Smiths och Stone Roses, startade klubbar och barer och satsade stenhårt på design och formgivning och numrerade allt man låg bakom. Från affischer (t.ex. FAC 1) till skivor (Joy Division, Unknown pleasures, FAC 10), en katt (FAC 191) och klubbar (Hacienda, FAC 51). Allt under mottot att banden de jobbade med ägde allt, bolaget inget. Sen finns det väl en och annan New Order-medlem som känner sig lurad på pengar i alla fall, men det är en annan historia. Det sista som numrerades var Tony Wilsons kista - FAC 501.

På denna promenad med engagerad guide passerades platser där Joy Division repat och spelat in, platsen för Hacienda (som ett litet hån rev man skiten, snodde namnet och byggde lyxiga lägenheter, se bild ovan), The Boardwalk, där Oasis, som i och för sig inte har med Factory att göra, gjorde sin första, eller var det andra spelning? och Free Trade Hall - nu SAS Radisson Hotel. Det var där Sex Pistols gjorde sin legendariska spelning 1976. Spelningen som startade det hela. Det var inte många i publiken, runt fyrtio, men de som var där blev desto mer inspirerade. Det blev en big bang för Manchester och musikscenen där som sedan gav oss nyss nämnda Joy Division, The Smiths med flera och allt det där med Factory.

Ja, ja. Poängen med det hela är inte bara det här populärkulturella nörderiet (även om det mest är det för mig), det är också det att den här vågen av musik och design gav staden - som såg sina glansdagar när man började driva vävstolar med ånga, man låg, så att säga, i framkant när världen industrialiserades och körde på i full fart tills Marx och Engels blev skitförbannade, och höll sen på ett tag till, men på 1970-talet var det mest stängda fabriker och elände - hopp och nytändning, en ny typ av arkitektur, barer (inte bara pubar) och företag och så vidare. Det blev helt enkelt ett gäng ringar på vattnet, ja ni fattar grejen.

När det blev söndag i Manchester åktes det ut till Old Trafford och frossades i United. En guidad tur på arenan innebär en ny fördjupad känsla nästa gång jag ser en match på tv. Jag har gått på innerplan, suttit där Sir Alex och avbytarna sitter, varit inne i omklädningsrummet och gått i spelargången och hört publikens jubel (okej, det var inspelat på band). I lagets Mega Store inhandlades piké, kaffemugg, haklappar och dinner set för barn.

Snart måste jag åka tillbaka till Manchester. Då ska det vara matchdag.

För övrigt testade jag trycket i jympadojjan inne på Old Trafford: 58 MPH. Att jämföras med Vidic, 68 och Rooney, 77.