Here´s the story, morning glory!
I´m gonna take my car and drive real far, I´ve got to be myself, can´t be no one else, you and I are gonna live forever. Vissa perioder i livet fastnar musiken lite mer än annars.
1994 säger jag upp mig från jobbet, åker till Grekland och är berusad i två veckor, Sverige tar VM-brons och jag kommer hem till ingenting. Sen börjar en annan resa, jag har nyss flyttat hemifrån på riktigt och här kommer hela livet och alla känslorna på en och samma gång. På gott och ont. Klart man behövde ett soundtrack.
På Hovet tolv år senare är det bara bröderna Gallagher som är kvar. Fast det är ju de som är Oasis. Andy Bell får glida med på ett hörn nu när Ride är bortglömda och ingen behövde Hurricane #1. Liam, denne rockens Mikael Perbrandt, eller tvärtom (?), tar sig mellan benen, visar långfingret, spottar, rör sig som en apa och står som en staty och stirrar på publiken. Verkar kanske sådär, men det går inte att komma ifrån, han är bara cool. Och väldigt många gånger applåderar han oss i publiken också och mot slutet sluddrar han fram, ”always a pleasure”. Rösten verkar lite sliten efter några låtar, men han kommer tillbaka med nya krafter. Ibland får han gå ut och vila när brorsan tar över.
Jag vet inte riktigt vad det är som gör Oasis. De flesta låtarna går i samma lite släpiga tempo och de har inte någon större dynamik. Ändå finns den där - kraften, känslan. Och det är klart, framförallt i det äldre materialet finns det fantastiska melodier. Vi får höra många godingar som ”Acquiesce”, ”The Masterplan” och ”Champagne Supernova” och givetvis ”Live Forever”, ”Wonderwall” och ”Don´t look back in anger”. Avslutar gör de med The Who´s "My Generation".
De beskylls ofta för att texterna inte har något djup eller större mening. Det handlar inte om det, det handlar om en känsla, en attityd. Det här är musik jag behöver när jag vill fylla på mitt självförtroende, känna mig odödlig. Det är känslan av att hela livet ligger framför mig och allt är möjligt. På väg hem i kväll går jag med lite rakare rygg.
Where were you while we were getting high?
1994 säger jag upp mig från jobbet, åker till Grekland och är berusad i två veckor, Sverige tar VM-brons och jag kommer hem till ingenting. Sen börjar en annan resa, jag har nyss flyttat hemifrån på riktigt och här kommer hela livet och alla känslorna på en och samma gång. På gott och ont. Klart man behövde ett soundtrack.
På Hovet tolv år senare är det bara bröderna Gallagher som är kvar. Fast det är ju de som är Oasis. Andy Bell får glida med på ett hörn nu när Ride är bortglömda och ingen behövde Hurricane #1. Liam, denne rockens Mikael Perbrandt, eller tvärtom (?), tar sig mellan benen, visar långfingret, spottar, rör sig som en apa och står som en staty och stirrar på publiken. Verkar kanske sådär, men det går inte att komma ifrån, han är bara cool. Och väldigt många gånger applåderar han oss i publiken också och mot slutet sluddrar han fram, ”always a pleasure”. Rösten verkar lite sliten efter några låtar, men han kommer tillbaka med nya krafter. Ibland får han gå ut och vila när brorsan tar över.
Jag vet inte riktigt vad det är som gör Oasis. De flesta låtarna går i samma lite släpiga tempo och de har inte någon större dynamik. Ändå finns den där - kraften, känslan. Och det är klart, framförallt i det äldre materialet finns det fantastiska melodier. Vi får höra många godingar som ”Acquiesce”, ”The Masterplan” och ”Champagne Supernova” och givetvis ”Live Forever”, ”Wonderwall” och ”Don´t look back in anger”. Avslutar gör de med The Who´s "My Generation".
De beskylls ofta för att texterna inte har något djup eller större mening. Det handlar inte om det, det handlar om en känsla, en attityd. Det här är musik jag behöver när jag vill fylla på mitt självförtroende, känna mig odödlig. Det är känslan av att hela livet ligger framför mig och allt är möjligt. På väg hem i kväll går jag med lite rakare rygg.
Where were you while we were getting high?
upplagd av Björn Johansson | 23:26
2 kommentarer:
En mig närstående tonåring var på konserten på Hovet i går. Själv var jag hemma, och var avundsjuk... Till han kommer hem och berättar mer var det kul att läsa om din konsertupplevelse. Tack!
Tack själv! Hoppas tonåringen, liksom jag, hade en angenämare upplevelse än vissa kritiker.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida