Resumé av en tv-kväll

Det kan inte ha varit roligt att vara Pete Best. Precis när de skulle slå igenom på allvar och spela in första egna skivan får han sparken. Och det från det största och bästa band som någonsin funnits - The Beatles. Sen sitter gubben som jobbade med inspelningen och som menade att Best inte höll måttet, i dag och säger att han sparkades i onödan. Ringo hade knappast heller klarat av det han bad Best spela. Istället blev Pete Best statstjänsteman.

A Hard Days Night är knappast så bra, som film betraktat, även om någon tok ger den fyra plus. Där blir jag lite rastlös och börjar pyssla med annat.

Sen är det mordet på Lennon. Jag blir ledsen, upprörd och besviken. Så onödigt. Chapman hade ju ångrat sig en gång och åkt tillbaka till sin fru på Hawaii, sen ändrar han sig igen, åker till New York och skjuter. Efteråt inser han genast hur meningslöst det var.

Det är naturligtvis ingen som kan veta, men många vittnar om att Lennon verkligen var på gång, då hösten 1980. Han var i fin form, började göra bra musik igen och hade planer på en världsturné. Och även om han inte hade gjort det var han en människa älskad av många. Hans jesusliknande bild står här på hyllan över mitt skrivbord.

Sist kommer Lennons jukebox, musiken han bar med sig och som inspirerade honom. Vi får se Lieber, Stoller och lite andra som skrev eller framförde musiken. Och så Sting. Varför? Eller varför inte? Jag vet inte. Det här programmet är väl sådär. Det är väl intressant att höra om influenser, men det kunde gjorts roligare. Eller så var det bara jag som började få träsmak.

Vaknar upp med DN och får tårar i ögonen - igen. I DN Söndag finns Anna von Brömssens bilder på Sebastian som dör i cancer. Snacka om orättvist och meningslöst. Samtidigt så vackert.

I kväll är det gala för att göra reklam för pjäsen om Burroughs. Livemusik och sånt. Mosebacke 20.00.