Dylan på Globen - ännu en gång

Var inne hos Izzy igår. Som vanligt pratade vi Dylan, bland annat. På tisdag (18.30) läser han dikter och jag och Emil spelar och sjunger, just Dylan, på Spegelteatern när det är Caféteaterfestival.

Innan jag gick fick jag med mig en text han skrivit efter konserten i höstas.

Det var en riktigt tråkig konsert som Bob Dylan bjöd på i Globen för några veckor sedan och jag var inte ensam om att tycka det. Även ungdomarna som nu hade sett No Direction Home, en bra dokumentär om hans liv 1961-1966, alltså långt innan dagens ungdom ens hade fötts, hade tråkigt. De såg hur stark han var då, hur hans musik slog till publiken på ett nästan gudomligt sätt - till och med argsint som bara gudar kan vara. Tillbaks på Globen ser man hur han döljer sig bakom ett keyboard, utan kontakt med publiken eller gudarna. Från publiken hördes: "Sjung någonting bra nu, Dylan!" från alla håll, utom "gubbarna" som förklarade som alltid: "Man måste förstå!"

Bobs nya band spelar bättre än alla de tidigare grupperna de senaste 10-15 åren. Nu spelar bandet en bra kombination av country/rock. Bye bye folkmusik. Kanske för alltid. Det hörs att de har spelat ihop mycket inför turnén. Den gamla musiken var någon slags tillrättalagd folkmusik avsedd att spelas på små, mysiga folkscener. Nu är det långt bättre. Bandet spelar bra riffs, som upprepas hela tiden.
Till slut märker man att melodierna bara försvinner. Dylan mumlar för sig själv. Sedan kom kvällens överraskning och behållning för mig. Dylan spelar munspel, tio-tolv sekunder åt gången, och jag var ensam om att förstå vad det handlade om när han spelade. Han blåste som när man blåser i hornet i synagogan under det judiska nyåret, med snabba korta tonstötar likt en get som bräker sanningen om allt. Jag kände mig som hemma i Bronx igen som judiskt barn. Rädd och tagen av tonerna. Det är fel när han påstår att: "I come from nowhere". Han kom från samma källa som jag...

Izzy Young