Funktionshindrad, sjuk och arbetshandikappad

Du som ringer till min granne så att huset skakar och låter signalen gå fram i - nej, jag överdriver inte - femton minuter. Jag lovar, personen du söker ÄR INTE hemma, alternativt, vill inte prata med dig.

"Don´t make fun of daddy´s voice, because he can´t help it. When he was a teenage boy something got stuck in his throat". Man ska inte hålla på och hacka på sig själv och jag kan faktiskt vara nöjd med hur min röst låter inspelad. Men nu är vi där igen. Försöker slutföra inspelningen av de nya låtarna, men sången... Jag vet inte. Soundet, känslan, attityden - hallå!

Ikväll är det dags att jobba igen. Göra nytta, försöka underhålla, förtjäna pengar.

På tal om arbete och handikapp och sådant, låt oss ägna ett ögonblick åt politiken och dagens DN-debatt. Docent Mikael Holmqvist menar att arbetslösa som är lite svårplacerade, av arbetsförmedlingen förklaras vara funktionshindrade eller sjuka. Antalet arbetshandikappade har , enligt artikeln och arbetsmarknadsstyrelsen, på några år stigit med 350 (!) procent. Utan att hoppa i någon galen badtunna kan vi konstatera att det knappast är någon vidare samhällsekonomiskt gynnsam eller för människor konstruktiv arbetsmarknadspolitik.

Vad jag ställer mig frågande till är uppgifterna om att drygt 20 procent av arbetstagarna uppfattar sig som funktionshindrade. Är det väl möjligt? Sedan kommer uppgiften att det motsvarar 1,2 miljoner personer. Finns det då alltså 6 miljoner arbetstagare i Sverige? Vad hände med för låg sysselsättningsgrad? och demografisk snedfördelning? och de arbetslösa? och alla de som blivit förklarade sjuka? Jag bara undrar. Kan bli för mycket statistik och krångliga resonemang till frukost ibland.