Vad är framgång?

Jag lär aldrig få något Bragdguld, det är väl bara att acceptera. Ännu en recension i dag. Och det har ju inte med just den att göra, men det slår mig att jag nog aldrig, och jag menar aldrig, framhävts i en recension som den som gjorde något bra, var något lite extra eller helt enkelt bara var underbar att beskåda. Och det apropå det inlägg jag gjorde här för ett tag sedan om att vara född till att stå på scen.

I nästan alla produktioner jag varit med i har jag fått enormt mycket uppskattning från regissörer, medspelare och publik. Där har jag varit fantastisk, underbar och ibland helt enkelt jävligt bra. Och det är ju det som räknas. Tror jag. Men icke att någon recensent någonsin funderat i de banorna.

Nu är ju inte något av det här så viktigt längre, även om man alltid vill ha uppskattning, jag har min huvudsakliga försöjning på annat håll och kan nöja mig med att det är roligt att få vara med. Det var bara en fundering. Och inte fan är jag bitter för det.

Och det har ju absolut inte med den här funderingen att göra, men nog är det en slumpens ironi att den sammanfaller med dagen då jag postar min begäran om utträde ur Teaterförbundet.

Det har ju inte heller med det här att göra, men av någon anledning kommer jag också att tänka på ett av de fyra kännetecken bland människor som lyckats nå framgång jag läste om en gång och klippte ut: De bytte miljö, arbetsplats och bostadsort om de inte var respekterade. De valde alltså att inte stanna kvar och bli offer.

De övriga gemensamma kännetecknen var: De visste vad de var bra på och vad de inte var bra på. De var bra lyssnare. De hade minst en relation där de kunde vara absolut uppriktiga.